228
— Denna röst! utropade baronen, i det han plötsligt stannade midt i trappan; denna röst! O, min Gud, min Gud!
I samma ögonblick syntes på öfversta trappsteget och belyst af en klar solstråle plötsligt Diana, skönare än någonsin.
Vid denna syn, den gubben tog för en uppenbarelse från en annan värld, uppgaf han ett anskri, och, där han stod med utsträckta armar och stirrande ögon, erbjöd han en sådan bild af skräck och vansinne, att Diana, som var färdig att störta i hans famn, hejdade sig förfärad och häpen.
— Diana lefver då! mumlade baronen; Diana, min Diana, som man sagt mig vara död! O, min Gud!
Och den åldrige krigaren förkrossades nu af glädje, hans sviktande knän ville ej bära honom, och hade han ej fattat tag i Bussy, skulle han störtat ned utför trappan vid åsynen af denna älskade gestalt, som likt en andesyn sväfvade för hans matta öga.
— O, min Gud! utropade Diana, i det hon skyndade ned. Hvad fattas det min far, grefve de Bussy?
Och förskräckt öfver den besynnerliga verkan, som detta möte, det hon trodde vara förberedt, hade framkallat, blickade den unga kvinnan frågande omkring sig.
— Baron de Méridor trodde er vara död, och han begrät er, såsom en far bör begråta en sådan dotter, svarade Bussy.
— Huru! utropade Diana; och ingen har tagit honom ur hans villfarelse?
— Ack nej, ingen! utropade gubben, i det han började hämta sig från sin sinnesrörelse, ingen; icke ens grefve de Bussy.
— Otacksamme! sade Bussy med en mildt förebrående ton.
— Ja, svarade gubben, ja, ni har rätt, ty detta ögonblick godtgör all min smärta. O, min Diana, min älskade Diana! fortfor han, i det han kysste sin dotter och räckte handen åt Bussy. Därefter, liksom ett smärtsamt minne eller en ny känsla af fruktan velat smyga in i hans hjärta i trots af den glädje, som uppfyllde det, sade han:
— Men, grefve de Bussy, ni nämnde ju, att jag skulle få se grefvinnan de Monsoreau; hvar är hon?
— O, min far! mumlade Diana.
Bussy samlade all sin styrka och sade:
