— Ni ser henne för era ögon; grefve de Monsoreau är er måg.
— Hvad, stammade gubben, grefve de Monsoreau min måg! Och alla dessa människor, du själf, Diana, har lämnat mig i okunnighet därom.
— Jag vågade ej skrifva till dig, af fruktan att brefvet skulle falla i hertigens händer. Dessutom trodde jag, att du visste allt.
— Men hvarför, frågade gubben, har man hållit allt detta så hemligt?
— Ack ja, min far, förklara detta själf, om du förmår. utropade Diana; hvarför har grefve de Monsoreau lämnat dig i den tro, att jag var död? Hvarför har han lämnat dig i okunnighet om, att han är min man?
Baronen darrade, liksom hade han fruktat att klart genomskåda detta mörker; han kastade frågande och skygga blickar på sin dotter och Bussy.
Under tiden hade man gått in i salongen.
— Grefve de Monsoreau min måg! stammade alltjämt baron de Méridor bestört.
— Det bör ej förvåna dig, sade Diana sorgset; du har ju själf befallt mig, att jag skulle gifva honom min hand.
— Ja, om han räddade dig.
— Nåväl, han har räddat mig, sade med dof stämma Diana, i det hon neddignade bredvid sin bönpall. Han har räddat mig, om ej från olyckan. åtminstone från vanäran.
— Men hvarför har han då låtit mig tro, att du var död? utropade gubben; hvarför lät han mig tråna bort af förtviflan, då han med ett enda ord, ett enda, kunnat återskänka mig lifvet?
— O, det ligger någonting under detta! utropade Diana. Min far, du lämnar mig ju icke mer? Grefve de Bussy, ni skall beskydda oss, är det ej så?
— Tyvärr, min fru, svarade den unge mannen, i det han djupt bugade sig, tillkommer det mig ej att intränga djupare i era familjehemligheter. Då jag blef underrättad om er mans besynnerliga uppförande, var det min skyldighet att skaffa er en försvarare, som ni öppet kunde erkänna. Denne försvarare har jag hämtat från Méridor; ni har nu er far, och jag drar mig tillbaka.
— Han har rätt, sade gubben sorgset; grefve de Monso-
