230
reau har fruktat hertigens af Anjou vrede, och grefve de Bussy fruktar den nu äfven.
Diana kastade på den unge mannen en uttrycksfull blick, som tycktes säga:
— Ni, som man kallar den tappre Bussy, kan ni frukta hertigens vrede, liksom Monsoreau gjort?
Bussy förstod Dianas blick och smålog.
— Herr baron, sade han, ursäkta mig, jag ber, den besynnerliga fråga, jag vill bedja er göra, och ni, min fru, jag besvär er därom vid min lifliga önskan att vara er nyttig, ursäkta mig äfven ni.
Både far och dotter sågo tigande på hvarandra.
— Herr baron, återtog Bussy, var god och fråga grefvinnan de Monsoreau …
Han lade tonvikt på dessa sista ord. Den unga kvinnan bleknade. Bussy märkte detta och återtog:
— Fråga er dotter, om hon är lycklig genom det giftermål, ni befallt henne ingå, och hvartill hon samtyckt.
Diana sammanknäppte sina händer och utbrast i en ström af tårar. Det var hennes enda svar på Bussys fråga; också hade hon ej kunnat gifva något tydligare. Äfven den gamle baronens ögon fylldes af tårar; ty han började finna, att hans kanske alltför öfverdrifna vänskap för grefve de Monsoreau till en stor del hade förorsakat hans dotters olycka.
— Således är det verkligen sant, sade Bussy, att ni, herr baron, utan att genom list eller våld därtill ha blifvit förmådd, gifvit er dotters hand åt grefve de Monsoreau?
— Ja; om han räddade henne.
— Och han har verkligen gjort det. Således behöfver jag ej fråga er, herr baron, om ni ämnar stå fast vid ert ord.
— Att hålla hvad man lofvat tillhör en hvar, synnerligast ädlingar, såsom ni själf bättre än någon annan vet, min herre. Grefve de Monsoreau har räddat min dotters lif; min dotter tillhör således grefve de Monsoreau.
— Ack suckade den unga kvinnan; hvarför är jag ej död?
— Min fru, sade Bussy, som ni ser, hade jag rätt, då jag sade, att jag här ingenting mer har att göra. Er far ger er åt grefve de Monsoreau, och ni har själf lofvat att tillhöra honom, så snart ni återsåge er far frisk och sund.
— Ack, sönderslit ej mitt hjärta, grefve! utropade Diana,
