talade, så hyste han stor vördnad för narren, hvaremot han så lagom högaktade munken. Han lofvade därför Chicot att iakttaga den djupaste tystnad rörande nattens tilldragelser, hvarpå han gick och tog ljuset med sig, enligt Chicots tillsägelse.
Emellertid fann Chicot, att han i mörkret skulle få ganska svårt att å nyo göra allt i ordning, så att Gorenflot vid sitt uppvaknande ej skulle märka något; han blåste därför upp kolen i spiseln.
Vid detta blåsande upphörde Gorenflot att snarka och mumlade:
— Mina bröder, det är ett starkt och häftigt väder; det är Herrens andedräkt, som ingifver mig att tala.
Därefter började han åter att snarka.
Chicot, väntade ett ögonblick, tills sömnen hunnit återtaga sitt välde, och började sedan att rulla munken ur bordduken.
— Hu, sade Gorenflot, hvilken köld! Den skall hindra drufvan att mogna.
Chicot höll upp ett ögonblick.
— I kännen mitt nit, mina bröder, så väl för kyrkan som för hertigen af Guise.
— Din kanalje! sade Chicot.
— Jag har sagt min mening, återtog Gorenflot; men det är säkert, att …
— Hvad är det som är säkert? frågade Chicot, i det han reste upp munken för att sätta på honom kåpan.
— Det är säkert, att människan är starkare än vinet; broder Corenflot har brottats med vinet, såsom Jakob med ängeln, och Gorenflot har vunnit seger.
Munken slog nu upp ena ögat och varseblef Chicot.
— Hvad? Är det spöken här? mumlade han.
— Han är ännu alldeles oredig, sade Chicot, i det han veklade in Gorenflot i kåpan och drog kapuschongen öfver hans hufvud.
— Nå, det var bra, mumlade munken; sakristanen har stängt dörren till koret, så att det inte drar mer.
— Vakna nu, när du vill, sade Chicot.
— Herren har hört min bön, mumlade munken, och nordanvinden, som han sändt för att skada drufvorna, har förbytts till en mild västanfläkt.
