fattas er. Men res för Guds skull! Res och kom ej igen, förrän man kallar er.
När Gorenflot kom ut, skyndade alla munkarne emot honom för att få vidröra hans händer och kläder. Det fanns till och med de, som gingo så långt i sin vördnad, att de kysste fållen på hans kåpa.
— Farväl, sade en, i det han omfamnade honom; farväl! Ni är en helig man; glöm mig ej i era böner.
— Bah, tänkte Gorenflot jag en helig man! Aldrig hörde jag maken.
— Farväl, sade en annan och tryckte hans hand, farväl, du trons tappre kämpe!
— Farväl, martyr! sade en tredje, i det han kysste hans kåpa; blindheten bor ännu ibland oss; men ljusets timme skall snart inbryta.
Gorenflot skjutsades sålunda från famn till famn, och öfverhopad af artigheter uppnådde han klosterporten, som igenstängdes, så snart han satt foten därutom. Han betraktade denna port med ett uttryck, omöjligt att beskrifva, och han gick så godt som baklänges ut ur Paris, liksom hade mordängeln hotat honom med sitt flammande svärd.
De enda ord, som undföllo honom, då han hunnit till stadsporten, voro dessa:
— Fan besitta, äro de inte galna hvar enda en, eller om de ej äro det, så är det väl jag, som är det!
28.
Gorenflots funderingar.
Ända till den bedröfliga dag, då broder Gorenflot hemsöktes af denna oväntade förföljelse, hade han, i förlitan på den gode Guden och på klostrets kök, aldrig tänkt på att förskaffa sig annat än några sällsynta extra förplägningar på Ymnighetshornet; och dessa extra förplägningar, hvilka berodde på de rättroendes gifmildhet, kunde ej fås på annat sätt än medelst penningeallmosor. Dessa lät broder Gorenflot göra ett slags halt, då han anlände till nämnda värdshus, hvarefter de inflöto till klostret med afkortning af den
