242
försvunno snart inom porten. Inom ett ögonblick kom ryttaren, som Gorenflot igenkände på kappan, åter ut och gömde sig bakom ett i närheten befintligt stenrös.
— Här är säkert fråga om något försåt mumlade Gorenflot. Om jag inte hade att frukta förföljelse, skulle jag försöka göra det om intet.
Mannen, som stod på lur, varseblef i detta ögonblick Gorenflot, som ständigt satt kvar på samma ställe med hakan hvilande i handen. Den okände låtsades nu med likgiltig uppsyn spatsera bakom stenröset.
— Den där hållningen, sade Gorenflot, den där gestalten … jag tycker just, att jag känner igen dem; men nej, det är omöjligt.
Den okände, som vände ryggen åt Gorenflot, hukade sig plötsligt ned. Bullret af hästhofvar hördes.
Trenne karlar, af hvilka tvenne syntes vara lakejer, kommo ridande på mulåsnor. De passerade förbi den okände utan att se eller åtminstone utan att fästa uppmärksamhet. vid honom, medan tvärtom den lurande mannen tycktes med ögonen uppsluka dem.
— Det är jag, som hindrat brottet att gå i fullbordan, tänkte Gorenflot, och min närvaro bär, just i detta ögonblick, är en af den gudomliga viljans uppenbarelser. Det skulle fordras en dylik för att skaffa mig frukost.
Då ryttarne ridit förbi, gick mannen tillbaka in i huset.
— Godt, sade Gorenflot, detta är en omständighet, som, om jag ej alltför mycket bedrar mig, skall förskaffa mig hvad jag önskar. En människa, som står på lur, tycker ej om att bli sedd. Jag äger nu en hemlighet i mitt våld, och vore den också ej värd mer än sex öre, skall jag icke dess mindre begagna mig däraf.
Utan dröjsmål styrde Gorenflot sina steg mot byggningen; men i den mån han närmade sig, drog han sig till minnes ryttarens martialiska utseende, hans långa värja och de bistra blickar han kastat på de ridande. I det Gorenflot eftertänkte allt detta, mumlade han:
— Jag tror bestämdt, att jag hade orätt; en sådan man kan omöjligt låta skrämma sig.
Då Gorenflot kommit till dörren, var han helt och hållet öfvertygad härom, och tveksam ref han sig bakom örat. Plötsligt uppklarnade dock hans ansikte. Det faller mig något in, tänkte han.
