— Ni öppnar ögonen på mig, herr Chicot; såg jag riktigt vaken ut, när jag talade med er?
— Jag skall säga er, broder, att ni föreföll mig ganska besynnerlig; i synnerhet var er blick förfärligt stirrande; man skulle kunnat tro, att ni talade i sömnen.
— Emellertid, sade Gorenflot, är jag säker på, att därest inte själfva hin är med i spelet, jag i morse vaknade på Ymnighetshornet.
— Nå, är det något förvånande i det?
— Hvad? Är det inte förvånande, då ni påstår, att jag gick därifrån klockan tio i går kväll?
— Ja, men ni kom tillbaka klockan tre på morgonen, och som bevis därpå kan jag säga er, att ni lämnade dörren öppen, och jag frös rätt duktigt.
— Om det, ni säger mig, är sant …
— Det är rena sanningen; fråga mäster Bonhomet, så skall ni få höra. Det var han, som öppnade porten för er. Jag kan till och med säga er, att ni var uppblåst af högmod, då ni kom tillbaka, och att jag sade till er: Fy då, broder! Högmod anstår ej en karl, minst en munk.
— Hvarför var jag högmodig då?
— Därför att ert tal rönt framgång, och ni hade fått höra artigheter af hertigen af Guise, kardinalen och hertigen af Mayenne, den Gud bevare! svarade gascognaren och lyfte på hatten.
— Då är mig allt klart, sade Gorenflot.
— Det är rätt väl det. Ni medger således, att ni varit med om den där sammankomsten … hur fan var det ni kallade den? Vänta, nu minns jag, det Heliga förbundet. Så var det.
Gorenflot sänkte hufvudet mot bröstet och suckade.
— Jag är sömngångare, sade han; det hade jag aldrig kunnat ana.
— Sömngångare! inföll Chicot; hvad vill det säga?
— Det vill säga, herr Chicot, svarade munken, att hos mig anden behärskar materien till den grad, att, medan materien sofver, vakar anden och befaller öfver den förra, hvilken då måste lyda.
— Kors, broder, återtog Chicot, det där liknar bra mycket trolleri; om ni är besatt af en ond ande, så säg mig det helt uppriktigt. En man som talar i sömnen, som går i sömnen, som håller vanvördiga tal mot konungen, allt i
