246
sömnen, för knäfveln i våld, det är inte naturligt det; vik bort, Belsebub! Vade retro, Satanas!
Härvid svängde Chicot om sin häst.
— Således öfverger ni mig också, herr Chicot? Ack, det hade jag aldrig trott er om!
Den förtviflade munken började snyfta.
Chicot hade medlidande med denna synbara förtviflan.
— Hör på, hur var det du sade?
— Ack! det vet jag inte; jag kan bli alldeles galen; mitt hufvud är förbrylladt och magen tom; hjälp mig till rätta, herr Chicot.
— Ni talade om att resa.
— Ja, det var sant; jag sade er, att den vördige priorn befallt mig att resa.
— Nå, hvart ämnar du dig?
— Det vet jag inte, sade Gorenflot och höjde sina händer mot himmeln. Af barmhärtighet, herr Chicot, låna mig två écus till respengar.
— Jag skall göra mer än det, sade Chicot, jag tar er med mig.
Gorenflot såg misstroget på gascognaren, liksom han ej vågat hoppas på en dylik ynnest.
— Men med villkor, att ni förhåller er mycket beskedligt, hvaremot jag tillåter er att vara så ogudaktig som helst. Går ni in på mitt anbud?
— Om jag går in därpå, sade munken; om jag går in därpå … Men ha vi bra med respengar?
— Se här, sade Chicot, i det han drog upp en väl fylld börs.
Gorenflot spratt till af glädje.
— Hur mycket är det? frågade han.
— Hundrafemtio pistoler.
— Nå, hvart skola vi taga vägen?
— Det skall ni få se.
— När äta vi frukost?
— Strax.
— Men hur skall jag färdas? frågade Gorenflot orolig.
— Inte på min häst; den skulle du snart rida ihjäl.
— Nå, hur skall det då gå till?
— Jo, helt enkelt; du har en mage som Silenus, du är en drinkare som han. Välan! för att göra likheten så mycket fullkomligare skall jag köpa dig en åsna.
