— Ni är min kung, herr Chicot; ni är min sol! Tag en stark åsna; ni är min Gud! Men säg nu, hvar vi skola frukostera.
— Här, för tusan, just här. Se, hvad som står öfver porten där, och läs om du kan.
Man hade verkligen anländt till ett slags värdshus; Gorenflot följde med ögonen riktningen af Chicots finger och läste:
Här finnes skinka, ägg, ålpastej och hvitt vin.
Det är omöjligt att beskrifva den förändring, Gorenflots ansikte undergick vid denna syn. Hans drag blefvo strålande, hans ögon plirade, hans mun öppnade sig och visade tvenne rader starka tänder.
29.
Gorenflot som åsneryttare.
Hvad som nu gjorde Chicot så liknöjd för omsorgen om sin egen mage, för hvilken, så narr han var eller berömde sig af att vara, han vanligen hade lika mycket bekymmer som trots någon munk, det var att han, innan han lämnat värdshuset Ymnighetshornet, hade ätit en ganska god frukost. Dessutom påstås ju, att häftiga passioner förtaga aptiten, och Chicot hyste verkligen för tillfället en häftig passion.
Medan munken satt på värdshuset och frossade, anskaffade Chicot en åsna, som Gorenflot genast döpte till Panurge.
Chicot blickade på frukostbordet och såg, att han, utan att anses för tyrann, kunde af sin kamrat fordra, att denne bärgade sig utan middag. Han sade således med en ton, som Gorenflot ej vågade motsäga:
— Se så, kamrat, nu måste vi åstad. I Melun skola vi äta kvällsvard.
Chicots röst var så befallande, och han hade dessutom i sin något hårda tillsägelse velat insmyga ett så ljuft löfte, att Gorenflot genast upprepade:
— Till Melun! Till Melun!
