— Stanna, för tusan, stanna! skrek Chicot.
Men åsnan hade nu fått det infallet att galoppera, och en åsnas infall är ganska uthålligt.
— Vill du stanna, skrek Chicot, eller, vid min adliga ära, skickar jag icke en kula efter dig!
Då Chicots röst ljöd allt strängare och strängare och munken redan tyckte sig höra hvinandet af den kula, hvaraf han hotades, så utförde han en manöver, hvilken var ganska lätt i anseende till det sätt, hvarpå han var placerad: den bestod nämligen i att helt sakta och beskedligt släppa sig ned af åsnan.
— Se så! sade han, i det han satte benen på marken och med bägge händer fasthöll grimskaftet på åsnan, hvilken senare drog honom med sig ett par steg, men slutligen stannade. Gorenflot vände sig om, för att på Chicots ansikte läsa den tillfredsställelse, som där helt naturligt borde visa sig vid åsynen af en så skickligt utförd manöver. Men Chicot höll sig dold bakom en klippa och fortfor därifrån med sina tecken och hotelser.
Denna försiktighet förde munken på den tanken, att det låg något därunder. Han blickade framåt och varseblef på femhundra stegs afstånd tre karlar, långsamt ridande på mulåsnor. Han igenkände genast de trenne resande, på hvilka Chicot hade lurat bakom stenröset.
Chicot stod kvar på samma ställe, tills de trenne resande försvunnit; då först gick han fram till sin kamrat.
— Hör på, sade Gorenflot, som började förlora tålamodet, förklara för mig, herr Chicot, hvad det är för slags lek, vi ha för oss: nyss skulle vi rida i galopp, och nu skola vi plötsligt stanna här midt på vägen.
— Min vän, sade Chicot, jag ville veta, om er åsna var af god ras, och om man ej lurat mig, då jag betalat den med tjugutvå livres; nu är jag öfvertygad om saken och ganska nöjd med handeln.
Som man lätt kan förstå, lät munken ej narra sig af ett dylikt svar och ämnade till och med låta sin kamrat märka det, men hans säfliga natur fick makt med honom och hviskade honom i örat att ej inlåta sig i vidare debatt. Utan att dölja sitt dåliga lynne nöjde han sig således med att svara:
— Lika godt! Jag är mycket trött och hungrig.
— Nå, hvad det angår, återtog Chicot, i det han glädtigt
