30.
Vidare reseäfventyr.
Emellertid tycktes Gorenflots missöden nu nalkas sitt slut, åtminstone för denna dag; ty efter den omväg, de gjort, inkommo de åter på stora vägen och stannade tre fjärdedels lieues längre bort vid ett annat värdshus. Chicot tog där ett rum, som vette åt landsvägen, och befallde in kvällsvard, men det syntes tydligt, att måltiden endast var en bisak för honom. Han åt blott föga, medan han däremot spejade och lyssnade, allt hvad han förmådde. Detta spejande räckte till klockan tio; men som Chicot vid denna tid ingenting sett eller hört, så tillsade han, att hans häst och munkens åsna skulle hållas färdiga i dagbräckningen.
Gorenflot, som var försänkt i den ljufva dvala, hvilken följer på en god måltid, uppgaf vid denna befallning en djup suck.
— I dagbräckningen? sade han.
— Ja, för tusan, återtog Chicot; du bör vara van att stiga upp vid den tiden.
— Hvarför det? frågade Gorenflot.
— Än ottesångerna då?
— Priorn hade fritagit mig därifrån, svarade munken.
Chicot höjde på axlarna, och ordet lättingar halkade öfver hans läppar.
— Ja visst, lättingar, sade Gorenflot; och hvarför inte?
— Människan är född till arbete, sade gascognaren allvarsamt.
— Men munken till hvila, inföll Gorenflot; munkar äro undantag från vanliga människor.
Nöjd med detta yttrande, som synts öfverbevisa själfve Chicot, begaf sig Gorenflot med värdig hållning ut ur rummet och styrde kosan till sin säng, den Chicot, af fruktan för någon oförsiktighet å munkens sida, hade låtit bädda i samma rum som sin egen.
Följande dag i gryningen skulle broder Gorenflot, om han ej legat i den djupaste sömn, kunnat se, hur Chicot steg upp och gick fram till fönstret, där han ställde sig att speja bakom gardinen. Oaktadt han var gömd bakom fönsterjalusien, tog Chicot efter en stunds förlopp plötsligt ett steg
