254
baklänges, och om Gorenflot varit vaken, skulle han kunnat höra de tre mulåsnornas hofvar ljuda mot den stenlagda gården.
Chicot gick genast till Gorenflot och skakade honom, ända tills han öppnade ögonen.
— Skall jag då inte få ett ögonblicks ro? stammade Gorenflot, som nu hade sofvit tio timmar å rad.
— Fort upp! sade Chicot; vi skola resa nu genast.
— Än frukosten då? frågade munken.
— Den få vi på vägen till Montereau.
— Hvad är Montereau för ett ställe? frågade den i gegrafien föga bevandrade munken.
— Montereau, svarade gascognaren, är den stad, där man äter frukost; är det nog för er att veta?
— Ja, svarade Gorenflot lakoniskt.
— Nu, kamrat, sade gascognaren, går jag ned för att betala vår räkning; och om ni ej om fem minuter är färdig, reser jag ifrån er.
En munks toalett drar ej lång tid; emellertid behöfde Gorenflot sex minuter därtill. Då han kom ned i porten, såg han Chicot, hvilken, punktlig som en militär, redan hade fått litet försprång.
Denna gång höll Chicot ord, och man frukosterade i Montereau.
På detta sätt färdades de flere dagar. En afton blef Chicot vid mycket dåligt lynne, ty sedan middagstiden hade han ej sett till de tre resande, hvilka han följde i spåren.
Knappt grydde dagen, förrän han var på benen och skakade sin kamrat vaken. Genast vid afresan satte de sina gångare i traf, som snart förvandlades till det häftigaste galopp. Men så hastigt de än färdades, fingo de ej sikte på några mulåsnor. Mot middagen voro både åsna och häst nära att störta af trötthet.
Chicot begaf sig nu direkt till ett tullhus, beläget vid bron Villeneuve-le-Roi.
— Har ni sett, om trenne resande, som rida på mulåsnor, färdats här förbi på morgonen? frågade han.
— Nej, men väl i går afton vid sjutiden, svarade bomvaktaren.
— Observerade ni, hur de sågo ut?
