— Åh ja, visst såg jag på dem, liksom på andra resande.
— Gaf ni akt på, af hvad stånd de kunde vara?
— Det tycktes vara husbonde och tvenne tjänare.
— Det är just dem, jag menar, inföll Chicot.
Han gaf en écu åt bomvaktaren.
Därefter mumlade han för sig själf: I går afton vid sjutiden: de ha tolf timmars försprång! Men friskt mod!
— Hör på, herr Chicot, sade munken, mod, säger ni; sådant har jag nog för egen räkning, men se bara på Panurge.
Det arma djuret, i tvenne dagar ansträngdt öfver sina krafter, sviktade verkligen på benen.
— Till och med er egen häst, fortfor Gorenflot, se bara i hvilket tillstånd han är.
Det ädla djuret var betäckt af skum, och blodet tycktes vilja spränga ut genom den arma hästens ögon. Chicot granskade uppmärksamt de bägge kreaturen och tycktes vara af sin kamrats mening. Gorenflot andades litet lättare.
— Hör på, broder allmosesamlare, här gäller att fatta ett viktigt beslut.
— Men det gjorde vi ju redan för ett par dagar sedan!
— Det är nödvändigt att skiljas åt, sade Chicot, som utan omsvep gick rakt på saken.
— Bah! sade Gorenflot, alltid samma skämt! Skiljas åt! Hvarför det?
— Ni färdas för långsamt, kamrat.
— Kors, jag ilar ju som vinden: vi ha ju denna morgon galopperat fem timmar å rad.
— Det är ändå inte tillräckligt.
— Låt oss då bege oss på väg igen; ju fortare vi färdas, desto förr komma vi fram; ty jag förmodar dock, att vi slutligen komma fram någonstädes.
— Min häst vill ju inte gå längre och inte heller er åsna.
— Nå, hvad återstår då att göra?
— Jo, vi skola lämna dem här och taga dem med oss, då vi fardas tillbaka.
— Än ni då? Tänker ni fortsätta resan till fots?
— Nej, vi skola köpa oss mulåsnor.
Chicot återkom snart med tvenne mulåsnor, på hvilka de den dagen tillryggalade tjugu lieues. Om aftonen hade Chicot den glädjen att utanför en hofslagares smedja varsebli de trenne mulåsnorna, men gascognarens öfvade blick såg hvarken till mulåsnornas seltyg eller deras ägare: krea-