258
— Har du något emot att också taga in på värdshuset Gyllene svanen? frågade gascognaren sin reskamrat.
— Inte det ringaste.
— Gå då dit och hyr ett rum åt oss; du säger, att du väntar en din släkting; ställ dig därför och vänta mig i porten. Jag går emellertid ut och ser mig om och kommer ej tillbaka, förrän det blir mörkt, då jag hoppas finna dig på din post; som du då känner till huset, så för du mig till vårt rum, utan att jag träffar på någon, som jag inte vill skall se mig. Förstår du?
— Fullkomligt, svarade Gorenflot.
— Se ut ett stort och ljust rum, så nära som möjligt intill det, hvilket bebos af den resande, som nyss anländt; äfven bör det vetta åt gatan, så att jag kan se, hvilka som gå ut och in. Nämn ej under någon förevändning mit namn och utlofva hederliga drickspengar.
Gorenflot uträttade på bästa sätt sitt uppdrag. Rummet hyrdes, och fram på aftonen anlände Chicot. Munken, listig som alla kyrkans tjänare, om än af naturen aldrig så dumma, berättade för Chicot, att deras rum, ehuru det hade en annan uppgång än Nicolas Davids, icke dess mindre låg alldeles bredvid detta och var skildt därifrån endast genom en brädvägg, ganska lätt att genomborra, om man så ville.
— Hvad du nu sagt mig, sade Chicot, förtjänar sin belöning, och du skall i afton få Xeres vid din kvällsvard. Ja, minsann skall du ej det få, så sant jag heter Chicot.
Chicot lät nu inkalla värden. Denne kom, men sade, att han först måste tala några ord med en annan resande.
Chicot gissade, att denne resande var hans vän advokaten.
— Hvad kunna de ha att säga hvarandra? sade Chicot.
— Ni tror då, att värden och er resande äro i hemligt förstånd med hvarandra?
— För tusan! Det ser ni väl, alldenstund den där lymmeln, som nyss var inne och som jag förmodar var värden …
— Ja, det var han själf, sade munken.
— Nedlåter sig till att tala med en karl, klädd som betjänst.
— Åh, sade Gorenflot, han har bytt om kläder nu; jag har sett honom: han är alldeles svartklädd.
