260
— Ni har sett mig komma i sällskap med en munk, fortfor Chicot.
— Ja.
— Tyst, nämn det ej för någon … denne munk är förvist.
— Ja så, sade värden; skulle han möjligen vara en förklädd hugenott?
Chicot antog en min af förolämpad värdighet.
— Hugenott! sade han med afsky, hvem är det då som säger, att han är hugenott? Vet, att denne munk är min släkting, och att mina släktingar ej äro några hugenotter.
— Åh, min herre, sådant har man sett en gång förr.
— Aldrig inom min familj, herr värd, det skall jag säga er. Denne munk är tvärtom hugenotternas afsvurne fiende och har fallit i onåd hos hans majestät, hvilken, som ni vet beskyddar dem.
Värden syntes börja att lifligt intressera sig för Gorenflots öde.
— Tyst! sade han, i det han närmade sig och lade fingret på munnen.
— Huru! Hvarför det? frågade Chicot; skulle här händelsevis finnas någon af konungens anhängare?
— Jag fruktar det, sade värden och skakade på hufvudet; här bredvid bor också en resande.
— I så fall, sade Chicot, är det så godt, att jag och min släkting genast rymma fältet; ty, förvist, hatad …
— Hvart skulle ni då bege er?
— Åh jo, vi ha adresser, som vi erhållit af en vän, värdshusvärden La Hurière.
— La Hurière! Ni känner då La Hurière?
— Tyst! Man får inte tala därom, men vi gjorde hans bekantskap Bartolomeinatten.
— Ja så, sade värden; jag finner, att både ni och er släkting äro gudfruktigt folk; äfven jag känner La Hurière. Ni säger således, min herre, att er släkting …
— Haft den oförsiktigheten att predika mot hugenotterna; att han haft en ofantlig framgång, och att hans majestät, ursinnig öfver denna framgång, som för honom afslöjade folkets sinnesstämning, låter spana efter honom för att sätta honom i fängelse.
— Och då? frågade värden med en ton af omisskänneligt deltagande.
— Då förde jag bort honom.
