Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/265

Den här sidan har korrekturlästs
261

— Ack, käre herre, däri gjorde ni ganska rätt.

— Hertigen af Guise har visserligen erbjudit sig att beskydda honom.

— Hvad säger ni? Henrik af Guise? Henrik den ärrige!

— Nej, Henrik den helige.

— Ja, som ni säger, Henrik den helige.

— Men jag fruktade för inbördes krig.

— Välan, sade värden, om ni är en af hertigens af Guise vänner, så känner ni det här.

Härvid gjorde värden ett slags frimuraretecken, hvarpå ligisterna igenkände hvarandra.

Under den märkvärdiga natt, Chicot tillbragt i S:t Genovevas kloster, hade han ej allenast observerat detta tecken, som väl tjugu gånger upprepats inför hans ögon, utan äfven det tecken, som utgjorde svaret därpå.

— Ja, visst känner jag det; och ni det här, förmodar jag?

Chicot giorde nu i sin ordning det andra tecknet.

— Käre herre, återtog värden, anse mitt hus som ert eget, anse mig som en vän; jag betraktar er som en bror, och om det fattas er pengar, så …

Till svar härpå uppdrog Chicot ur sin ficka en börs, som, ehuru något anlitad, likväl ännu ägde en ganska aktningsvärd fyllighet.

— För att ytterligare trygga er, tillade Chicot, vill jag säga er, att vi resa för den sanna trons utbredande, och att utgifterna för vår resa godtgöras oss af det heliga förbundets skattmästare. Gif oss således anvisning på ett värdshus, dar vi ingenting ha att befara.

— För tusan! sade värden, ni kan ingenstädes vara säkrare än här, min herre; kom ihåg, att det är jag, som säger er det.

— Men ni talade ju nyss om en person, som bor här bredvid?

— Ja; men må han akta sig, ty vid första tecken till spioneri, som jag kommer under fund med, blir han körd på porten, så sant jag heter Bernouillet. Säg blott ett ord, och jag vräker ut honom.

— Åh nej, hvarför det? återtog Chicot; låt honom tvärtom vara. Det är bäst att ha sina fiender nära intill sig; då kan man åtminstone bevaka dem.

— Ni har rätt, sade Bernouillet med beundran.

— Men af hvad anledning tror ni, att denne man är vår