— Och detta finner ni så roligt? frågade Chicot.
— Ja visst; men också är det ett kostligt spratt.
— Hvilket spratt!
— Kors! Erkänn, att det är ni, min vän, som spelat honom det.
— Jag spelat den sjuke ett spratt? Hvad är det ni menar? Hvad har händt honom?
— Hvad som händt honom! Ni vet ju, att han oupphörligt ropade efter den där, som skulle komma från Avignon.
— Nå, har denna person ändtligen kommit?
— Ja.
— Har ni sett honom?
— Ja visst, för hin i våld!
— Hur ser han ut?
— Mannen från Avignon? Jo, han är liten, mager och rödblommig.
— Det är han! utropade Chicot.
— Nå, ser ni nu, att jag hade rätt, och att det är ni, som skickat efter honom; ni vet, hur han ser ut?
— Budbäraren är alltså kommen! Berätta mig allt utförligt, broder Bernouillet.
— Skall ske. För ungefär en timme sedan fick jag se en liten ryttare komma ridande på en stor häst och stanna utanför porten.
— Är mäster Nicolas här? frågade den lille mannen. Ni vet, att det är under detta namn den gemene rojalisten inträdt i mitt hus.
— Ja, min herre, svarade jag.
— Säg honom då, att den person, han väntade från Avignon, nu är kommen.
— Strax, min herre; men jag bör förbereda er på en sak — mäster Nicolas, som ni kallar honom, håller på att dö.
— Så mycket mera skäl, att ni utan uppskof uträttar hvad jag bedt er om.
— Men han är illa sjuk; han har fått en smittosam feber.
— Nå, skynda er då, för allt i världen! sade mannen.
— Ni fordrar då nödvändigt att få se honom, i trots af faran?
— Jag måste se honom, säger jag er.
Den lille mannen hade en så häftig och befallande ton, att den ej tålde någon motsägelse, och följaktligen förde jag honom till den döendes rum.