266
— Är han därinne nu? frågade Chicot.
— Ja, det är han; och är det inte bra lustigt? Hvilken olycka, att ej kunna höra, hvad de säga!
— Ja; men hvad hindrar er då att gå in?
— Han har skickat ut mig under förevändning att bikta sig.
— Nå, men ni kan ju lyssna vid dörren.
— Det har ni rätt i, sade värden och skyndade ut.
Chicot å sin sida gick genast till sitt observatorium, och han fick då se Pierre de Gondy sittande vid den sjukes hufvudgärd; men båda talade så sakta, att Chicot ej kunda höra ett ord af deras samtal. Efter fem minuter uppsteg de Gondy, tog afsked af den sjuke och gick sin väg.
Chicot skyndade fram till fönstret.
En ridande betjänt höll vid tygeln den stora häst, hvarom värden talat; ett ögonblick därefter syntes hertigarnes af Guise ambassadör, som skyndsamt kastade sig i sadeln och tog raka vägen till Paris.
— För tusan! sade Chicot, bara han inte nu för med sig genealogien; men jag skall nog hinna upp honom, skulle jag än behöfva spränga tio hästar. Dock nej, fortfor han, de där advokaterna äro sluga räfvar, denne i synnerhet, och jag misstänker … Men jag ville just veta, tillade han och stampade otåligt i golfvet, liksom hade hans tankar tagit en annan riktning jag ville just veta, hvar den lymmeln Gorenflot håller till!
I detta ögonblick återkom värden. — Han har rest, sade han.
— Biktfadern?
— Ja, som inte är mer biktfar, än jag är det.
— Och den sjuke?
— Har fallit i vanmakt efter samtalet.
— Och ni är säker på, att han ännu finns kvar på sitt rum?
— För hin! Det lämnar han väl inte förr, än han föres till kyrkogården.
— Hm! Gå nu och skicka hit min reskamrat, så fort ni får se honom.
— Till och med om han är drucken?
— Ja, i hvad tillstånd han än måtte vara. Det är för den goda sakens skull.
Bernouillet skyndade hastigt ut; han var en nitisk man.
