Nu var det Chicots tur att få feber; han visste ej, om han skulle skynda efter de Gondy eller gå in till Nicolas David; om advokaten var så sjuk, som värdshusvärden påstod, var det troligt, att han öfverlämnat sina depescher åt de Condy. Chicot gick således orolig fram och tillbaka i sitt rum och slog sig för pannan, i det han sökte att bland de idéer, som trängdes i hans hjärna, finna någon, hvilken kunde hjälpa honom ur hans bryderi.
I rummet bredvid var fullkomligt tyst, och från sitt observatorium kunde Chicot ej urskilja mer än ett hörn af sängen.
Plötsligt skallade en röst i trappan. Chicot spratt till: det var munken, som kom.
Åtföljd af värden, som förgäfves bjöd till att tysta honom, kom Gorenflot uppför trappan, i det han skrålade af alla krafter.
Chicot sprang till dörren.
— Tyst då; tyst, fyllhund! ropade han.
— Fyllhund, för det man druckit en smula! hickade Gorenflot.
— Hör på, kom hit; och ni, Bernouillet, ni vet …
— Ja, jag vet, svarade värden med betydelsefull min och lämnade rummet.
— Kom hit, säger jag dig, fortfor Chicot i det han drog munken in i rummet, och låt oss tala allvarsamt, i fall du kan det.
— Åh, sade Gorenflot, ni skämtar, kamrat; jag är allvarsam som en åsna, då hon dricker.
— Eller som har druckit, sade Chicot och ryckte på axlarna. Han lät munken sätta sig. Hans min var så allvarlig, att Gorenflot förstod, att han nu borde höra på.
— Se så, hvad är det nu igen? frågade Gorenflot, liksom detta ord i sig innefattat alla de obehag, Chicot lät honom utstå.
— Jo, svarade Chicot med sträng ton, det är fråga om, att du inte tänker på skyldigheterna af ditt kall; du suddar bort dagarna i dryckenskap, och under tiden får det gå med religionen som det kan.
Gorenflot stirrade förvånad på den, som tilltalade honom.
— Jag! sade han.
— Ja, just du; se på dig, hur du ser ut. Din kåpa är
