268
sönderrifven; du har slagits på vägen, och du har ett blått öga.
— Jag? återtog Gorenflot, allt mer och mer förvånad öfver dylika förebråelser, vid hvilka Chicot ej vant honom.
— Ja visst; du är smutsig högt öfver knäet, och hvilken smuts sedan? Jo, lera, som bevisar, att du varit och tagit dig ett rus i förstaden.
— Ja, det är min själ sant, sade Gorenflot.
— Ack, din olycksfågel! En genovevermunk! Om du ändå vore en franciskan, så ginge det väl an. Akta dig, om du fortfar på det här sättet, så tar jag min hand ifrån dig. Och det finns dessutom polis i Lyon också.
— O, barmhärtighet, min beskyddare! stammade munken, som började, ej att gråta, men att råma som en tjur.
— Fy! fortfor Chicot; och medan du lefver i sus och dus, ha vi här bredvid en granne, som håller på att dö.
— Det är sant, sade Gorenflot med ångerfull min.
— Låt höra: är du kristen? Ja eller nej.
— Om jag är kristen, utropade Gorenflot, i det han steg upp, om jag är kristen? Ja, vid påfvens mössa, det är jag, och det skulle jag kunna bevisa på S:t Laurentii halster.
Och med utsträckt hand, liksom för att aflägga en ed, började han att sjunga, så att han kunnat spräcka rutorna;
En kristens namn jag bär,
min rikedom det är.
— Nog, sade Chicot, om du är kristen, så låt ej din broder dö utan bikt.
— Du har rätt. Hvar är då min broder? Jag vill bikta honom, sade Gorenflot; men först vill jag ha något att dricka, ty jag dör af törst.
Chicot räckte munken en stor bägare full med vatten, den han nästan tömde.
— Ack, min son, sade han, nu börjar jag att se klart.
— Det är rätt väl det, svarade Chicot, med full föresats att begagna sig af detta ljusa ögonblick.
— Nå, hvem är det jag skall bikta?
— Vår olyckliga granne, som håller på att dö.
— Låt gifva honom ett stop vin med honung i, sade Gorenflot.
— Det missunnar jag honom inte, men han behöfver snarare andlig än lekamlig spis. Du skall gå in till honom.
