272
— Mina intriger, mina stämplingar och ränker? upprepade Nicolas David, något rädd för den besynnerlige munken, den han ej kände, men som tycktes känna honom väl.
— Ja, sade Gorenflot, i det han helt lugnt tycktes bereda sig att uppmärksamt lyssna; sedan, när ni sagt mig allt, skall ni gifva mig papperen; kanhända skall Gud då tillåta mig att gifva er absolution.
— Hvilka papper? utropade den sjuke med en röst, lika stark och kraftigt accentuerad, som hade han varit vid full hälsa.
— De papper, den föregifne prästen fört till er från Avignon.
— Men hvem har sagt er, att denne föregifne präst gifvit mig några papper? frågade advokaten, i det han stack ena benet utom sängen, och hans ton var härvid så häftig, att Gorenflot förbryllades och höll på att komma ur sin roll. Emellertid hämtade sig munken snart och tänkte ögonblicket nu vara inne att visa beslutsamhet.
— Den, som har sagt det, vet hvad han säger, återtog han; således, papperen, papperen, eller också ingen absolution!
— Ha! Hvad frågar jag efter din absolution, skurk! utropade David, i det han kastade sig ur sängen och grep Gorenflot om strupen.
— Kors, utropade denne, ni yrar ju. Ni vill således inte låta bikta er?
Advokatens tumme, som skickligt och eftertryckligt applicerades på munkens strupe, afbröt hans fras, hvilken fortsattes af ett slags hväsande, som mycket liknade en rossling.
— Jag vill bikta dig, jag, fördömde munk! utropade advokaten David; och hvad yrseln angår, så skall du få se, om den kan hindra mig att strypa dig.
Broder Gorenflot var stark, men olyckligtvis befann han sig i det ögonblick af reaktion, då ett rus inverkar på nervsystemet och förslappar det, hvilket vanligtvis inträffar på samma gång som de moraliska förmögenheterna genom en motsatt reaktion börja återtaga sin styrka.
Han förmådde således endast stiga upp från sin stol, med bägge händerna fatta tag i advokaten och stöta honom ifrån sig. Sanningen fordrar dock att säga, det broder Gorenflot, så förslappad han än var, likväl så eftertryckligt skuf-
