er till bättring; men som ni är en förhärdad syndare, har ni velat döda honom. Nu har jag själf kommit hit, och nu säger jag: låt oss komma öfverens om saken; vill ni göra upp affären?
— På hvad sätt då?
— Antag, att ni verkligen hade varit sjuk, antag, att min vän Gorenflot biktat er och ni lämnat honom de papper, han begärde. Jag skulle då ha förlåtit er, ja, af hjärtat sjungit en likpsalm öfver er. Välan, jag skall inte bli strängare mot den lefvande än mot den döde, och det återstår mig således endast att säga dessa ord: Herr David, ni är en förträfflig man: ni kan fäkta, rida, krångla, narra åt er pengar: med ett ord, ni kan allt. Det skulle vara synd, om en sådan man som ni plötsligt försvunne från jorden, där han är bestämd att göra så mycken lycka. Välan nu, bäste herr David, konspirera inte mer. Tro mig, bryt med Guiserna. Gif mig papperen, och vid min adliga ära lofvar jag, att jag skall stifta fred mellan konungen och er.
— Men i fall jag inte ger er dem? frågade Nicolas.
— Åh, om ni inte ger mig dem, lofvar jag lika heligt att döda er. Tycker ni ännu att det är lika löjligt, herr Davidy
— Ja visst.
— Men om ni ger mig dem, fortfor Chicot, så skall allt vara glömdt. Ni tror mig kanske inte, herr David, ty ni har en dålig karaktär och inbillar er, att mitt agg till er är djupt rotadt. Så är det dock icke; visst hatar jag er, det är sant, men ännu mer hatar jag hertigen af Mayenne; gif mig vapen i händerna mot honom, så skall jag rädda er; och vill ni ännu, att jag skall tillägga några ord, dem ni aldrig skall tro, emedan ni icke älskar något annat än er själf, så välan, vet, att jag håller af konungen, så enfaldig, så fördärfvad, så förvekligad han än är, ty det är han som beskyddat mig mot den där slaktaren Mayenne. Jag vill, att min stackars konung Henrik skall regera i lugn och ro, hvilket blir omöjligt, när han har Guiserna och Nicolas Davids genealogi emot sig. Gif mig således den där geneagien, och jag lofvar er på min ära att förtiga ert namn och göra er lycka.
Medan Chicot talade, betraktade han uppmärksamt David. Han såg dock ej en enda gång det lömska uttrycket i ad-
