278
vokatens blick förändras, ej en enda bättre känsla mildra hans hemska anletsdrag.
— Jag ser, sade Chicot, att min vältalighet är förspilld, och att ni inte tror mig; det återstår mig således blott ett medel att bestraffa era gamla oförrätter mot mig och befria jorden från en man, som hvarken tror på ärlighet eller mänsklighet. Jag skall låta hänga er. Farväl, herr David!
Härvid tog Chicot ett steg baklänges åt dörren utan att förlora advokaten ur sikte.
Denne tog däremot ett steg framåt.
— Och ni tror, att jag skulle låta er komma ut! ropade advokaten; nej, visst inte, min käre spion, visst inte, vän Chicot; då man har reda på sådana hemligheter, måste man dö! Då man hotar Nicolas David, måste man dö! Då man inträder här på det sätt ni gjort, måste man dö!
— Ni går mina önskningar till mötes, svarade Chicot med samma kallblodighet; jag tvekade endast, emedan jug är säker på att döda er. Gif mig således papperen, tillade han med dundrande stämma, eller också dödar jag er, och jag vill säga er på hvad sätt: jag skall genomborra er strupe på samma ställe, där ni nyss ville åderlåta min vän Gorenflot.
Chicot hade knappt uttalat dessa ord, förrän David med ett vildt gapskratt störtade på honom.
De båda motståndarne voro ungefär lika långa; men Chicots kläder dolde hans magerhet, medan däremot ingenting skylde advokatens långa och magra figur. Han liknade en lång och smidig orm, men som Chicot sagt honom, hade han att göra med en motståndare, som var honom vuxen. Chicot, som nästan alla dagar fäktade med konungen, hade genom denna öfning blifvit en af de skickligaste fäktare i konungariket, hvilket äfven Nicolas David snart märkte. Han tog ett steg baklänges.
— Aha, sade Chicot, jag tror, ni börjar förstå mig! Välan, ännu en gång: tag hit papperen.
Davids enda svar var att å nyo störta mot gascognaren, och en ny fäktning följde, ihärdigare än den första, ehuru Chicot ännu nöjde sig med att blott parera. Denna andra strid slutade på samma sätt som den första: advokaten drog sig nämligen några steg tillbaka.
