— Nu är det min tur, sade Chicot, och härvid tog han ett steg framåt.
Medan Chicot närmade sig, försökte David hejda honom. Slutligen lyckades Chicot att träffa honom, såsom han förutsagt: han stötte sin värja i hans strupe.
— Se där har ni, hvad jag lofvade er, sade Chicot.
David svarade ej; han sjönk ned, i det han spottade upp något blod.
Chicot drog sig nu i sin tur några steg tillbaka. Så döligt sårad en orm än är, kan han dock resa sig och stinga.
David försökte släpa sig till sängen, liksom för att ännu skydda sin hemlighet.
— Aha, utropade Chicot, jag trodde dig vara listig som en räf, och du är tvärtom dum som en åsna! Jag visste inte, hvar du hade gömt dina papper, men nu visar du mig det själf.
Och medan David vred sig i dödskvalen, skyndade Chicot till sängen och fann under hufvudgärden en liten pergamentsrulle, den David, okunnig om den fara, som hotade honom, ej brytt sig om att bättre dölja.
I samma ögonblick Chicot upprullade den för att se efter, om det var det dokument han sökte, reste David sig ursinnig upp, men föll strax åter ned och uppgaf sin sista suck.
Med ögon gnistrande af glädje genomsåg Chicot pergamentet, hvarefter han stoppade det i bröstfickan. Sedan tog han den döde, som aflidit nästan utan blodförlust, ty såret hade varit af den natur, att blodet gått inåt, lade honom i sängen med ansiktet vändt åt väggen, öppnade dörren och ropade på Gorenflot.
— Hvad ni är blek! sade munken, när han kom in.
— Ja, svarade Chicot, den där arme mannens sista stunder ha framkallat en viss sinnesrörelse hos mig.
— Han är då död? frågade Gorenflot.
— Det är all anledning att tro det, svarade Chicot.
— Och han mådde så bra nyss!
— För mycket bra. Han ville äta saker, som voro för hårdsmälta för honom, och har dött af något, som han fått i vrångstrupen.
— Ack, sade Gorenflot, den skälmen ville strypa mig, mig, en kyrkans man! Därför har Gud tuktat honom.
