nar inte kvar, jag, utan reser min väg, och det så hastigt, att jag ej vill råda dig att följa mig.
— Som ni vill, herr Chicot, sade Gorenflot med undergifven ton.
— Bra, kamrat, återtog Chicot; nu tycker jag om dig.
Chicot gick nu ned till värden, tog denne afsides och sade:
— Utan att ni anar det, mäster Bernouillet, har en viktig händelse tilldragit sig i ert hus.
— Bah! svarade värden med stirrande ögon; hvad är det då som händt?
— Den där ursinnige rojalisten, religionens motståndare, denne afskyvärde hugenottbeskyddare …
— Nå?
— Han har denna morgon haft besök af ett sändebud från Rom.
— Ja, det vet jag väl, efter som det var jag, som berättade er det.
— Välan, vår helige fader påfven, åt hvilken det är öfverlåtet att skipa rättvisa, såväl världslig som andlig, vår helige fader påfven har enkom skickat detta sändebud till konspiratören, ehuru denne sannolikt ej anade i hvad ändamål.
— I hvilket ändamål kom han då?
— Gå upp i den sjukes kammare, mäster Bernouillet, lyft på täcket och betrakta hans hals, så få ni veta det.
— Hvad säger ni? Ni förskräcker mig.
— Jag säger intet mer. Denna rättvisa har blifvit skipad i ert hus, mäster Bernouillet. Det är en stor heder, påfven bevisat er.
— Därefter smög Chicot tio écus i värdens hand och skyndade till stallet för att hämta de bägge hästarna. Värden skyndade uppför trappan och inträdde i Davids kammare, där han fann Gorenflot, som mumlade sina böner. Bernouillet gick fram till sängen och lyfte på täcket. Han fann då såret på det angifna stället.
— Måtte på detta sätt alla religionens fiender omkomma! sade han och gjorde ett betydelsefullt tecken åt Gorenflot.
— Amen! svarade munken.
