284
en lång och tröttsam resa, och först i morse fick jag veta, att ers majestät rest till Chartres. Jag har således tillryggalagt tjugutvå lieues på fem timmar, sire, för att hinna hit; detta är orsaken, hvarför jag ej haft tid att byta om kläder, hvilket ers majestät för öfrigt ej skulle märkt, om jag stannat kvar i Paris i stället för att ödmjukt komma och blanda mina böner med ers majestäts.
Konungen syntes nöjd med detta svar, men som han nu kom att kasta ögonen på sina vänner, af hvilka somliga ryckte på axlarna vid Bussys ord, fruktade han att misshaga dem, om han visade sig vänlig mot en af sin brors anhängare, och gick således vidare.
— Nå, sade hertigen, såg du, att Schomberg, Quélus och Maugiron ryckte på axlarna vid din ursäkt?
— Ja, det såg jag mycket väl, svarade Bussy liknöjdt.
— Nå?
— Tror ers höghet, att jag skulle vilja döda en adelsman i en kyrka? Nej, därtill är jag för god kristen.
Hertigen gick nu och tog afsked af sin bror, hvilken, säkerligen genom madonnans inverkan, var särdeles böjd för öfverseende och därför gaf hertigen af Anjou tillåtelse att återvända till Paris när han behagade. Hertigen och Bussy skyndade genast till den förres bostad.
— Min vän, sade prinsen, berätta mig nu dina äfventyr; vet du, jag trodde att du var död.
— Det kan jag nog tro, nådig herre.
— Kan du tänka dig, att hela hofvet har fröjdat sig i anledning af ditt försvinnande; men det är nu ej fråga härom. Du lämnade mig för att efterspana en skön, okänd dam. Hvem var hon, och hvad har jag att hoppas?
— Jo, nådig herre, ni har att skörda hvad ni sått, det vill säga mycken skam.
— Hur sade ni, min herre? frågade hertigen, ännu mer förvånad öfver dessa besynnerliga ord än öfver Bussys vanvördiga ton.
— Ers höghet hörde det ju, svarade Bussy kallt; det är således onödigt att upprepa det.
— Förklara er, min herre, och lämna gåtor och stickord åt Chicot.
— Välan, nådig herre; jag skall nöja mig med att endast vädja till ert minne.
— Men hvem är då denna kvinna?
