slagare vid nattliga utflykter, lämnat porten och befann sig snart på ett sådant afstånd från densamma, att den i mörkret ej kunde urskiljas från de andra.
— Mina nöjen? upprepade han i bitter ton; hvad kan föra er på den tanken, att jag här söker något nöje?
— Ack, ers höghet, i alla händelser, och för hvilken orsak ni än måtte ha kommit, så anhålla vi, det ni täckes ursäkta oss.
— Godt; farväl, mina herrar!
— Ers höghet, tillade d'Epernon, kan vara öfvertygad om vår tystlåtenhet och …
Hertigen, som redan aflägsnat sig ett par steg, vände sig nu hastigt om, rynkade ögonbrynen och utbrast häftigt: Tystlåtenhet! Hvem ber er om något sådant?
— Ers höghet, svarade d'Epernon, vi trodde, att ers höghet vid denna timme och åtföljd af sin förtrogne …
— I bedran er. Hören nu, hvad I skolen tro och hvad jag vill, att man skall tro.
De fem ädlingarne lyssnade under den vördnadsfullaste tystnad.
— Jag ämnade mig, återtog hertigen af Anjou helt långsamt, liksom för att inskärpa hvartenda ord i sina åhörares minne, till juden Manasse, som spår i hand och i kaffe. Som I veten, bor han på gatan des Tournelles. Aurilly bief er varse, då I gingen förbi, och tog er för några bågskyttar, som gjorde runden. Också, tillade han med ett slags glädtighet, fruktansvärd för dem, som kände denne furstes karaktär, ha vi som riktiga nattspöken strukit utåt murarna och gömt oss i portarna för att undgå edra stränga blickar.
Under det prinsen yttrade detta, hade han så småningom uppnått Saint-Paulsgatan och befann sig nu så nära posterna vid Bastiljen, att han kunde blifva hörd, i händelse han blefve utsatt för ett anfall, för hvilket, alldenstund han kände sin brors inrotade hat, konungagunstlingarnes vördnadsfulla ursäkter blott ofullkomligt tryggade honom.
— Och nu, återtog prinsen, då I veten, hvad I skolen tro och framför allt hvad I skolen säga, så farväl, mina herrar.
Ädlingarne bugade sig för prinsen, som flera gånger såg sig tillbaka, under det han aflägsnade sig.
— Ers höghet, sade d'Aurilly, jag svär, att de där män-
