290
— Säg mig också, om det finns några pengar kvar i våra kistor eller i judarnes? Det vore inte så tokigt; ty vi behöfva förlusta oss litet; lifvet är på min ära tämligen tråkigt!
Härunder mumsade han af hjärtans lust på de gulstekta pastejerna.
Konungen började skratta; det var alltid så han slutade.
— Nå, sade han, hvar har du varit så länge. Jag har låtit söka dig på alla illa beryktade ställen i Paris.
— Har du låtit leta i Louvren då också, min son?
— Kanske, när allt kommer omkring, har du haft någon botgöring för dig.
— Alldeles riktigt. Jag har tagit en smula notis om religionen för att se, hur det stod till med den; men det var inte så snart gjort, det. Jag har fått nog af munkar. Fy, sådana eländiga varelser!
I detta ögonblick inträdde herr de Monsoreau och hälsade med den djupaste vördnad på konungen.
— Jaså, det är ni, herr öfverhofjägmästare, sade Henrik. När ställer ni till någon präktig jakt åt oss?
— När ers majestät behagar. Jag har nyss fått den underrättelsen, att det är godt om vildsvin vid S:t Germain-en-Laye.
— Vildsvin äro mycket farliga, inföll Chicot. Om jag minns rätt, höll Karl IX på att bli dödad vid en vildsvinsjakt, och vidare äro jaktspjuten tunga och göra blåsor i våra små fina händer. Är det inte så, min son?
Herr de Monsoreau såg snedt på Chicot.
— Hör på, sade gascognaren till Henrik, det är visst inte länge sedan din öfverhofjägmästare mött en varg.
— Hur så?
— Jo, emedan han påminner mig så mycket om ett sådant djur; ögat i synnerhet är alldeles förvånande likt.
Grefve de Monsoreau bleknade af vrede och yttrade:
— Herr Chicot, jag förstår mig inte på narrar, emedan jag ej lefvat vid hofvet, och jag vill låta er veta, att jag ej tycker om att bli skymfad i min konungs närvaro, helst då jag är här på tjänstens vägnar.
— Välan, min herre, sade Chicot, ni är raka motsatsen till oss, hofmän; också ha vi haft mycket roligt åt det sista narrstrecket.
— Hvilket narrstreck? frågade Monsoreau.