292
— Se, där ha vi herr de Bussy, sade Chicot; kom och hjälp mig litet. Herr de Monsoreau har, som ni ser, tagit mig afsides och vill jaga mig som en hjort; säg honom, att han bedrar sig, herr de Bussy, att han har att göra med ett vildsvin, och att vildsvinet kastar sig på jägaren.
— Herr Chicot, sade Bussy, jag tror att ni gör herr öfverhofjägmästaren orätt, om ni tänker att han inte håller er för hvad ni är, d. v. s. en god adelsman. Min herre, fortfor Bussy och vände sig till grefven, jag har den äran underrätta er, att hertigen af Anjou önskar tala med er.
— Med mig? sade Monsoreau orolig.
— Ja, just med er, min herre, svarade Bussy.
Monsoreau fäste på Bussy en blick, som hade för afsikt att tränga ända till djupet af hans själ. Grefven smålog lugnt.
Hertigen af Anjou väntade i sitt kabinett, där han läste och omläste den biljett, våra läsare redan känna. Då han hörde dörrgardinen lyftas, trodde han, att det var Monsoreau och skyndade att gömma biljetten.
Bussy inträdde.
— Nådig herre, han kommer genast.
— Och han misstänker ingenting?
— Nå, hvad mer, om han också gör det? Då han af er blifvit uppdragen ur intet, kan ni ju också sänka honom tillbaka till detta intet.
— Visserligen, svarade hertigen med det tankspridda utseende, som han ständigt fick, då det var fråga om att utveckla kraft.
— Synes han er mindre brottslig i dag än i går?
— Hundra gånger mer; hans brott äro af den natur, att de förstoras, ju mer man tänker på dem.
— Dessutom, sade Bussy, är ju saken helt enkel. Han har förrädiskt bortröfvat en ung flicka af börd, han har genom bedrägeri och medel ovärdiga en ädling tvingat henne till äktenskap; han måste själf begära upplösning af detta äktenskap. eller ock skall ni begära det i hans ställe.
— Ja, det är sagdt.
— Och i faderns och dotterns namn har jag ert hedersord härpå?
— Ja, det har du.
— Betänk, att de äro förberedda, att de ångestfullt afvakta utgången af ert samtal med denne man.
