316
ners hjärnor. Så t. ex. är det en verkligt stor idé, som min kusin af Guise nyss utvecklat för oss.
Hertigen bugade sig jakande.
Chicot tittade upp med ena ögat, liksom hörde han ej tillräckligt, då han blundade på bägge, och liksom behöfde han se konungens ansikte för att bättre förstå hans ord.
— Att, fortfor Henrik, under samma banér förena alla katoliker och att på detta sätt oförmärkt beväpna hela Frankrike, så att jag ständigt har en armé färdig att marschera mot engelsmännen, nederländarne eller spaniorerna, utan att dessa ha en aning därom, detta, Frans, är verkligen en ypperlig tanke.
— Ja, är det inte det, sire? inföll hertigen af Anjou, förtjust att se sin bror så helt och hållet gå in på hertigens af Guise åsikter.
— Ja; och jag tillstår, att jag känner mig hågad att rikligen belöna uppfinnaren af ett så härligt förslag.
Chicot tittade upp med bägge ögonen, men blundade genast åter; han hade på konungens ansikte varseblifvit ett af dessa omärkliga leenden, dem endast han förmådde urskilja, han, som bättre än någon annan kände Henrik, och detta leende var nog för honom.
— Ja, fortfor konungen, jag upprepar ännu en gång, att ett dylikt förslag förtjänar sin belöning, och jag skall göra allt för den, som uttänkt det. Är det verkligen hertigen af Guise, Frans, som är upphofsman till denna vackra idé eller, rättare sagdt, detta vackra verk; ty verket är ju redan påbörjadt, min bror, eller hur?
Hertigen af Anjou gjorde en jakande åtbörd.
— Så mycket bättre, återtog konungen. Jag sade att jag var en lycklig furste, men jag borde ha sagt att jag är alltför lycklig, Frans, emedan mina vänner ej allenast uttänka dylika saker, utan äfven, i sin ifver att vara sin konung och frände nyttiga, själfva utföra dem; men ännu en gång frågar jag dig, min käre Frans, om det verkligen är min kusin af Guise, jag har att tacka för denna utomordentliga idé?
— Nej, sire; kardinalen af Lothringen tänkte därpå redan för tjugu år sedan, och endast S:t Bartolomeinatten har hindrat utförandet däraf, eller, snarare, för ögonblicket gjort det onödigt.
— Ack, hvilken skada, att kardinalen af Lothringen är
