död! Jag skulle annars låtit utnämna honom till påfve efter Gregorius XIII, då denne en gång dör. Men, fortfor Henrik med den beundransvärda fryntlighet, som gjorde honom till den förste aktören i hans rike, hans brorson har ju i stället ärft denna idé och gjort den fruktbärande. Olyckligtvis kan jag ej göra honom till påfve, men jag skall göra honom … Men hvad skulle jag då kunna göra honom till, som han ej redan är? säg mig det, Frans.
— Sire, svarade Frans, fullkomligt villad af sin brors ord, ni öfverdrifver verkligen er kusins förtjänster. Denna idé, som jag redan sagt, blott ett arf; dessutom finns det ännu en annan person, som hjälpt honom att draga nytta af detta arf.
— Och det är hans broder kardinalen, eller hur?
— Visserligen har äfven han någon andel däri; men det är likväl icke honom jag menar.
— Det är då Mayenne?
— Ack, sire, sade hertigen, nu gör ni verkligen denne för stor ära.
— Nå, det är sant. Hur är det möjligt att tro, att en politisk idé skulle kunna födas i en sådan slaktares hjärna? Men hvem är det då, jag har att tacka för detta bistånd, som skänkes åt min kusin af Guise?
— Mig, sire, svarade hertigen.
— Dig! sade Henrik, i det han låtsade den högsta förvåning.
Chicot tittade upp med ena ögat. Hertigen bugade sig.
— Huru! sade Henrik; då jag såg hela världen i harnesk emot mig, då prästerna predikade mot mina laster, poeter och smädeskrifvare hånade mina löjligheter, lärde och statsmän kritiserade mina fel; då mina vänner skrattade åt min vanmakt, och min ställning var till den grad kinkig, att jag magrade af och fick grå hår, då närde du en sådan idé, Frans? Du, som … jag tillstår det, men betänk, människan är svag, och konungar äro blinda … du,som jag ej alltid ansåg för min vän! Ack, Frans, hvad jag är brottslig!
Och helt rörd, efter hvad det tycktes, räckte Henrik handen åt sin bror.
Chicot öppnade på ena ögonlocket.
— Ja, återtog Henrik, det är en förträfflig idé. Då jag icke längre kan pålägga skatter eller uppbåda trupper utan
