— Jag! Gud bevare mig därifrån! Saken är därtill för allvarsam. Jag säger rent ut, som jag tänker, Frans; du befriar mig från en stor förlägenhet, så mycket större, som jag sedan någon tid ej är rätt frisk. Men låt oss nu återkomma till det viktiga ämnet för vårt samtal; dessutom, hvartill behöfver jag förstånd, då jag kan anlita ditt? Jag skulle således, som du sade, utnämna dig till chef för ligan, eller hur?
Frans spratt till af glädje.
— Ack, sade han, om ers majestät ansåge mig värdig detta förtroende!
— Förtroende, säger du, Frans! När ej hertigen af Guise är denne chef, hvem skulle jag då behöfva misstro? Månne själfva ligan? Skulle möjligen ligan vara farlig för mig? Tala, bäste Frans; säg mig allt.
— Åh, sire! sade hertigen.
— Hvad jag är dum! återtog Henrik; om så vore, skulle då min bror vilja bli dess chef, eller, rättare sagdt, från det ögonblick min bror vore dess chef, hade jag ej mer något att frukta. Detta är ju fullt logiskt, och vår informator har ej stulit sina pengar, då han lärt oss logiken. Således hyser jag icke mer något misstroende. Dessutom känner jag tillräckligt många behjärtade män i Frankrike för att veta, att jag i godt sällskap kan draga svärdet mot denna liga, i fall den blefve för närgången.
— Det är sant, sire, svarade hertigen, konungen är ju alltid konung.
— Men, sade Henrik, just uu fick jag en idé; det är märkvärdigt, hur många sådana nu för tiden framkläckas!
— Hvilken idé, min bror? frågade hertigen, som genast blef orolig, emedan han knappast vågade tro på den stora lyckan att bli utnämnd.
— Jo, vår kusin Guise har troligen föresatt sig att bli ligans chef. Äfven han vill säkert ha befälet.
— Befälet, sire?
— Ja visst; säkert har han ej uttänkt saken för annat, än att den skulle vara honom till gagn. Visserligen säger du dig ha varit honom behjälplig; men akta dig, Frans; han är inte den man, som man afspisar så lätt.
— Åh, sire!
— Jag vill slå vad, Frans, att han har ärelystna planer. Han vet, att jag är så liknöjd.
