322
— Ja, men i samma stund du för honom antydt din vilja, skall han gifva vika.
— Eller låtsa göra det. Som jag sagt: tag dig till vara, Frans; min kusin Guise har en lång arm. Jag vore till och med frestad att säga, det han har långa armar, och att ingen i hela riket, konungen inberäknad, räcker så långt som han, då han sträcker ut dem, ty med ena handen når han Spanien, med den andra England.
— Men, sade Frans, om ers majestät anser honom så farlig, är detta ännu ett skäl att gifva mig befälet öfver ligan och på det sättet ställa honom emellan er och min makt; då kan man vid första förräderi, han gör sig skyldig till, ställa honom för rätta.
Chicot tittade upp.
— Ställa honom för rätta, Frans! Sådant var lätt att göra för Ludvig XI, som var mäktig och rik; han kunde ställa till rättegångar och resa schavotter, han. Men jag har ej ens nog pengar att betala det svarta sammet, jag vid ett dylikt tillfälle skulle behöfva.
Härvid slungade Henrik på hertigen en blick, som denne ej förmådde uthärda.
Chicot blundade åter.
Nu uppstod ett ögonblicks tystnad. Konungen var den förste, som bröt den.
— Man måste därför öfverväga allt, min käre Frans; inga borgerliga krig, inga tvister mellan mina undersåtar! Jag är son till Henrik den käcke och Katarina den listiga. Jag har ärft litet af min goda mors listighet; jag vill låta kalla hertigen af Guise och skall gifva honom så många löften, att vi nog i all vänlighet skola komma öfverens om saken.
— Sire, utropade hertigen af Anjou, ni lämnar mig då befälet, eller hur?
— Ja visst. Det är min högsta önskan; men likväl vill jag ej, att det alltför mycket skall misshaga min kusin, hertigen af Guise.
— Var lugn, sade hertigen af Anjou; om det ej finns något annat hinder, åtager jag mig att genast uppgöra saken med hertigen.
— Du ämnar då göra honom ett besök! Ack, betänk, min bror, att du då gör honom alltför mycken ära!
— Nej, sire, jag ämnar icke gå till honom. Han väntar
