324
— Nej, det tror icke heller jag. Hans majestät höll ers höghet kvar, utan tvifvel för att tala om mitt förslag?
— Ja, hertig.
Nu uppstod ett ögonblicks brydsam tystnad, livars betydelse Henrik ganska väl förstod.
— Hvad säger hans majestät därom? frågade hertigen af Guise.
— Konungen gillar den storartade idéen, men han fruktar att i spetsen för företaget se en så farlig man som ni.
— Nå, då äro vi ju nära att misslyckas?
— Jag fruktar det nästan, min käre hertig; ligan synes mig kväfd i sin verksamhet.
— Ah, sade hertigen, det vore att sluta, innan man ännu ens börjat.
— De äro lika sluga båda två, hviskade en gäckande röst tätt invid Henriks öra. Henrik vände sig hastigt om och fick se Chicot.
— Ja så, du har följt mig, din skälm! sade konungen
— Tyst, min son, du hindrar mig att höra hvad de säga.
Konungen ryckte på axlarna; men som Chicot var den enda mänskliga varelse, till hvilken han hade fullt förtroende, så började han åter lyssna.
Hertigen af Guise tog åter till ordet.
— Nådig herre, sade han, i så fall tyckes det mig, att konungen genast bort gifva ett vägrande svar. Skulle han kanske ämna kringskära min makt?
— Jag tror nästan det, svarade hertigen tvekande.
— Han skulle då förstöra hela saken.
— Visserligen, återtog hertigen af Anjou; och då det är ni, som bragt förslaget å bane, har jag ansett mig på allt sätt böra bistå er, och det har jag äfven gjort.
— På hvad sätt, nådig herre?
— Jo, konungen har gifvit mig makt att uppehålla ligan eller att — tillintetgöra den.
— Hur skulle det gå till? frågade hertigen af Guise, hvars ögon ovillkorligt blixtrade.
— Ni förstår väl, att detta alltid beror af de förnämsta medlemmarnes samtycke och bifall. Tänk, om han, i stället för att utnämna hertigen af Guise till chef för företaget, utsåge hertigen af Anjou?
— Ha! utbrast hertigen af Guise, som hvarken kunde
