återhålla detta utrop eller hindra blodet att stiga upp i ansiktet.
— Bra! sade Chicot; nu komma hundarna att slåss om benet.
Men till stor förvåning för Chicot och synnerligast för konungen, som hade mindre reda på saken, återtog hertigen af Guise med lugn, nästan glädtig ton:
— Ni är en slug politiker, nådig herre, om ni så ställt till.
— Jag har gjort det, sade hertigen. Tillfället var gynnande, och jag begagnade mig däraf. Emellertid, min bäste hertig, är ännu ingenting beslutadt, och jag har ej velat afgöra något, förrän jag fick tala vid er, emedan jag ännu icke vet, hvarthän detta skall leda oss.
— Välan, jag vill säga er, nådig herre, icke hvarthän det skall leda oss, ty det vet endast Gud, men hvartill det kan tjäna oss. Ligan är rikets armé nummer två; således, enär jag kommenderar den egentliga armén och min bror kardinalen leder kyrkan, skall ingenting kunna göra oss motstånd, så länge vi äro förenade.
— En omständighet är dock, sade hertigen af Anjou, att jag är närmaste arftagaren till tronen.
— Aha! hviskade Henrik.
— Men, nådig herre, så nära arfvinge ni än är till kronan, måste ni i alla fall beräkna möjliga händelser.
— Ack, hertig, jag har redan tusen gånger afvägt dem.
— Först har ni konungen af Navarra.
— Åh, han oroar mig inte; han tänker ej på annat än sina kärleksäfventyr.
— Misstag, ers höghet! Han är fattig, mager och uthungrad; han liknar dessa vildkatter, som vid blotta lukten af en råtta kunna sitta hela natten i en källarglugg, medan däremot den feta, välfödda huskatten ej vårdar sig att sträcka ut sin sammetstass efter rofvet. Konungen af Navarra lurar på er; han förlorar hvarken er eller er bror ur sikte; han fikar efter er tron. Låt blott ett olycksfall träffa monarken, så skall ni få se, hur spänstiga muskler den magra katten har, och hur han tar ett enda språng från Pau till Paris för att låta er känna sina klor.
— Ett olycksfall för monarken? upprepade Frans långsamt, i det han frågande betraktade hertigen af Guise.
— Aha, sade Chicot; hör noga på, Henrik; den där
