Sida:Grefvinnan de Monsoreau 1912.djvu/33

Den här sidan har korrekturlästs
29

ty Schomberg hade med en honom egen skicklighet, hvarpå han redan aflagt prof, slungat ett slags jaktknif mot hästens ena bakben.

Djuret dignade skälfvande till marken.

Beredd på allt, var Bussy i ögonblicket ur sadeln och svängde sin blottade värja.

— Ha, din usling! Det var min favorithäst, ropade han; det skall du dyrt få betala!

Och då Schomberg, hänförd af sitt mod, icke rätt beräkmat afståndet mellan sig och Bussys värja, som denne höll tryckt intill lifvet, utsträcktes helt plötsligt Bussys arm, och hans värja stöttes djupt in i Schombergs lår.

Schomberg uppgaf ett skri.

— Nå, sade Bussy, håller jag ej ord? Nu har redan en fått skinnet upprispadt. Det var Bussys handlofve, men ej hästens has du skulle huggit, din tölp.

Och inom ett ögonblick hade Bussy riktat spetsen af sin långa värja mot de fyra öfrigas ansikten och bröst, och försmående att ropa på hjälp, lindade han sin kappa kring vänstra armen såsom ett slags sköld och drog sig tillbaka för att uppnå en mur, mot hvilken han kunde stödja sig för att ej blifva anfallen i ryggen. Under allt detta gaf han tio stötar i minuten och kände ofta det mjuka motstånd, som antyder, att vapnet träffat fiendens kropp. Ett ögonblick halkade han och såg mekaniskt ned på marken; detta ögonblick begagnade Quélus för att måtta åt honom ett styng i sidan.

— Sårad! ropade Quélus.

— Ja, i jackan, svarade Bussy, som ej ville erkänna förhållandet.

Därefter störtade han mot Quélus och korsade sin värja så eftertryckligt med dennes, att den unge mannens vapen flög tio steg ifrån honom. Men Bussy fick ej tid att fullfölja sin seger, ty i samma ögonblick anföllo honom d'O, d'Epernon och Maugiron med nytt raseri. Schomberg hade nu hunnit förbinda sitt sår och Quélus hade återupptagit sin värja; Bussy fann således, att han skulle blifva kringränd, om han ej ögonblickligen kunde hinna muren.

Han tog ett språng tillbaka, som aflägsnade honom tre steg från hans fiender; men fyra värjor nådde honom snart; dock var det redan för sent, ty med ännu ett hopp bakåt var han invid muren och stödde sig mot densamma. Där