326
Guise säger eller snarare skall komma att säga ganska lärorika saker, dem jag råder dig att lägga på minnet.
— Ja, nådig herre, upprepade hertigen af Guise, ett olycksfall! Sådana äro ej sällsynta inom er familj, det vet ni lika väl som jag, kanske bättre. En furste kan i dag vara vid god hälsa och i morgon plötsligt hemsökas af en tvinsot; en annan åter räknar på en framtid af många år, medan han kanske blott har några timmar att lefva.
— Hör du, Henrik, hör du? hviskade Chicot och fattade konungens darrande och kalla hand.
— Ja, det är sant, sade hertigen af Anjou med så dof röst, att konungen och Chicot måste fördubbla sin uppmärksamhet. Det är sant, att prinsarne af min ätt tyckas födda under en olycklig stjärna; men min bror Henrik är, Gud ske lof! frisk och sund; han har fordom uthärdat krigets mödor och ej dukat under för dem. Med ännu mer skäl skall han nu kunna räkna på en framtid, nu, då hans lif endast är en kedja af förströelser, dem han lika väl uthärdar, som han förut uthärdade mödorna.
— Ja; men, nådig herre, påminn er en sak, nämligen att de förströelser, åt hvilka Frankrikes konungar öfverlämna sig, ej alltid äro utan fara, såsom det t. ex. var med er far, Henrik II, som också lyckligt hade undsluppit krigets faror, men ändock föll offer för de förströelser, hvarom ni talar. Montgommerys lans var väl ett trubbigt vapen och oskadligt för ett harnesk, men icke för ett öga; också dog konung Henrik II däraf. Hvad angår er högstsalig bror Frans II, så måste ni medge, nådig herre, att en åkomma i örat inte är af mycken vikt, och ändock medförde den döden. Också har jag mer än en gång hört sägas, att denna dödliga sjukdom hade blifvit hälld i Frans II:s öra af någon, som man ganska orätt benämnde slumpen, emedan han bar ett mycket kändt namn.
— Hertig! mumlade Frans rodnande.
— Ja, nådig herre, fortfor hertigen, sedan någon tid bringar konungatiteln olycka. Tänk på Anton af Bourbon: utan tvifvel var det konunganamnet, som orsakade det där bösskottet i axeln, ett olycksfall, som för hvarje annan än en konung ingalunda behöft vara dödligt, men af hvars följder han ändock dog. Tänk vidare på Johanna d'Albret, Béarnarens mor, som hade näsan att tacka för sin död, därför att hon luktade på ett par parfymerade
