att löpa omkring på gatorna i din hufvudstad i afton, Henrik?
— Ja visst.
— Akta dig för olycksfall, Henrik.
— Åh, var lugn: jag skall bli väl eskorterad; dessutom kan ju du följa med mig.
— Hvad nu då? Du tar mig för en hugenott, min son; nej, jag tackar. Jag är en god katolik, jag, och vill gärna underteckna ligan, och det tio gånger, om det behöfdes.
De båda hertigarnes röster hördes nu ej mera; samtalet var slutadt.
— Ännu ett ord, sade konungen, i det han hejdade Chicot, som ämnade gå sin väg, hvad tänker du om allt detta?
— Jag tänker, att hvar och en af era företrädare var okunnig om sitt olycksfall. Ni, munsjör Henrik, har således en stor fördel framför dem; ty, för knäfveln i våld, ni känner er bror, eller hur sire?
— Ja, svarade Henrik, det skall han, vid Gud, innan kort få röna!
