1.
Ligans undertecknande.
Samma dag på aftonen lät hertigen af Guise hufvudstadens invånare underteckna ligan.
Oerhörda folkskaror styrde kosan till kyrkorna. Deras hållning var på en gång glädtig och hotande, synnerligast då de passerade förbi några trupper. Denna hållning äfvensom deras rop, hvisslingar och hotelser skulle ha oroat Mervilliers, om ej denne ämbetsman så väl känt sina goda parisare, som visserligen äro skämtsamma och kitsliga af sig, men ur stånd att af egen drift göra något ondt, med mindre någon elak vän drifver dem därtill eller en oförsiktig flende utmanar dem.
Emellanåt syntes en och annan grupp, som eldigt drog sina rostade värjor ett stycke ur skidan; det var i synnerhet, då de passerade förbi något hus, där en hugenott bodde, som denna hotande åtbörd ägde rum. De skreko då: Saint-Barthélemy! Till bålet med kättarne!
Dessa rop lockade fram till ett fönster någon gammal piga eller präst, och reglarna skötos för porten. Lycklig och stolt öfver att ha skrämt en större pultron än han sjelf, skyndade då borgaren att fortsätta sitt segertåg.
I synnerhet på gatan l'Arbre Sec var trängseln förfärlig. Folkmassan sökte stojande komma fram till en klart skinande lykta, som hängde under en skylt, den våra läsare kanske igenkänna, då vi säga, att denna skylt föreställde en höna i blått fält, med underskriften: Vackra stjärnan.
På tröskeln till detta hus stod en man, utstyrd i en rutig bomullsmössa. Han svängde i ena handen en blottad värja och i den andra några pappersblad, hvilka redan till hälften voro fulltecknade, och ropade oupphörligt:
— Kommen, kommen, tappre katoliker; träden in på värdshuset Vackra stjärnan, där I skolen finna godt vin
