30
stod han nu, stark som en Akilles, leende åt den skur af svärdshugg, som hven om hans hufvud; men plötsligt kände han kallsvetten öfverskölja sin panna, och det svartnade för hans ögon. Han hade glömt sitt sår, och dessa tecken till vanmakt påminde honom nu först därom.
— Aha! du ger då ändtligen med dig ropade Quélus och fördubblade sina hugg.
— Döm själf, om så är, svarade Bussy.
Vid dessa ord gaf han med sitt värjfäste Quélus ett så kraftigt slag vid tinningen, att denne raglade tillbaka.
Utom sig af raseri, uppgaf Bussy nu ett förskräckligt rop och rusade framåt. D'O och d'Epernon veko undan, Maugiron hade rest upp Quélus och höll honom i sina armar. Bussy krossade med sin fot dennes värja, rispade genom en skicklig stöt d'Epernons arm, och ett ögonblick var han segervinnare; men Quélus återkom snart till sans, Schomberg, ehuru sårad, började åter striden, fyra värjor blänkte ånyo öfver Bussys hufvud, och för andra gången trodde han sig förlorad. Han drog sig steg för steg tillbaka för att hinna muren igen. Han kände tydligt, att hans krafter voro uttömda. Värjan följde icke mer den riktning, den orediga tanken föreskref den, med vänstra handen famlade han efter muren, vidrörde den, och stenarnas kyla lifvade honom en smula. Men till hans stora förvåning gaf denna mur vika. Det var en halföppen port. Då vaknade ånyo Bussys hopp; han samlade alla sina krafter för detta afgörande ögonblick. Ännu en fjärdedels minut voro hans utfall så täta, att han höll alla värjor ifrån sig eller tvang sina motståndare att sänka dem. Plötsligt drog han sig in genom porten, och när han väl kommit in, tryckte han till den så kraftigt, att den dånande smällde i lås. Nu var striden slut och Bussy utom all fara; han var segervinnare, ty han var räddad.
Med glädjedrucken blick såg han genom portluckans täta galler sina fienders bleka anleten. Han hörde ursinniga svärdshugg förgäfves riktas mot den starka ekporten, hörde rop och förbannelser. Slutligen förekom det honom, liksom darrade jorden under hans fötter och muren vacklade. Han gick några steg framåt och befann sig på en gård, där han neddignade på en trappa.
Därefter visste han icke mer hvad som passerade: det föreföll honom, som hade han nedstigit i grafvens tystnad och mörker
