alldeles ny sida sitt namn med en half tums höga bokstäfver och utstyrdt med de väldigaste slängar; sedan detta var gjordt, lämnade han med högtidlig min pennan till den, som stod bakom honom.
— Chicot! läste efterträdaren. För tusan! Det var hin till herre att skrifva grant!
Chicot, ty det var han, hade ej velat åtfölja Henrik III, utan sprang omkring i staden och undertecknade ligan för egen räkning. Sedan han skrifvit sitt namn på Croquentins lista, skyndade han genast till mäster La Hurière, som med en viss afund hade sett den ståtliga namnteckningen på sin medhälpares lista. Chicot mottogs således af honom, om ej med öppna armar, åtminstone med öppen lista, och sedan han tagit pennan från en ullhandlare, skref han för andra gången sitt namn med ännu siratligare slängar, hvarefter han frågade La Hurière, om han ej hade en tredje lista.
La Hurière förstod sig ej på skämt och var ej att narras med: han mumlade något om kättare och Chicot någt om gårkock. La Hurière lade från sig sin lista för att föra handen till sin värja; Chicot kastade bort pennan för att draga sitt svärd, och sannolikt skulle scenen slutat med några värjstötar, hvarvid värden på Vackra stjärnan säkert kommit till korta, om ej Chicot i detsamma känt, att någon ryckte honom i armen. Det var konungen, förklädd till simpel borgare och åtföljd af Quélus och Maugiron, hvilka likaledes voro förklädda och utom de långa värjorna buro hvar sin bössa.
— Nå, nå, sade konungen, hvad är på färde? Goda katoliker i gräl! Det är, vid Gud, ett dåligt exempel!
— Högädle herre, sade Chicot, utan att låtsa igenkänna Henrik, banna den, som har orätt. Här står en lymmel, som skriker till de förbigående, att de skola teckna sina namn på hans lista, och då man skrifvit, skriker han ännu värre.
La Hurières uppmärksamhet afvändes nu genom nya ifriga katolikers ankomst, och han skildes snart af den påträngande folkhopen från kungen och Chicot, hvilka kommit upp på en trappa midt emot.
— Hvilken nitälskan för religionen i afton, på gatorna i mln goda stad! sade Henrik.
— Ja, sire; men det är farligt för kättare, och ers maje-
