8
stät vet, att ni är ansedd för en sådan. Titta åt vänster bara!
— Aha! Mayennes breda mun och kardinalens spetsiga tryne.
— Tyst, sire; man har goda kort på hand, när man vet, hvar man har sina fiender, men fienderna ej veta, hvar de ha oss.
— Tror du då, att jag har något att frukta?
— Ack, min Gud, i en sådan folkmassa kan man ej svara för någonting! Man har i fickan en knif, som helt behändigt och oförvarandes stickes in i grannens mage, utan att man precis vet hvarför, och grannen ger i samm minut upp andan. Låt oss därför gå åt ett annat håll, sire.
— Har någon sett mig?
— Det tror jag inte; men ni skall oförtöfvadt bli sedd, om ni stannar kvar här längre.
— Lefve mässan, lefve mässan! skrek nu en folkström, som kom från de öppna platserna och böljade, lik en stigande flod, in på gatan l'Arbre Sec.
— Lefve hertigen af Guise, lefve kardinalen, lefve hertigen af Mayenne! svarade den hop, som stod utanför La Hurières port och känt igen de lotringska prinsarne.
— Haha! Hvad är det där för rop? utbrast Henrik III och rynkade ögonbrynen.
— Det är rop, som bevisa, att hvar och en bör stanna på sin plats; hertigen af Guise på gatan och vi i Louvren. Begif er tillbaka till Louvren, sire.
— Följer du med oss?
— Nej. Du har ej längre behof af mitt sällskap, min son; du är ju omgifven af din vanliga lifvakt. Framåt, Quélus, framåt Maugiron! Men jag, jag vill se skådespelet till slut; jag finner det sällsamt, till och med roligt.
— Hvart går du då?
— Jag vill gå och teckna mitt namn på de andra listorna, ty jag vill, att i morgon hundratals namnteckningar af mig skola kunna uppvisas på Paris' gator. Vi äro vid kajen, min son; god natt nu! Tag du af åt höger, jag går åt vänster; hvar och en har sin väg. Jag skyndar till Saint-Mery för att höra en ryktbar predikant.
— Hvad är det där för buller? sade plötsligt konungen; hvarför springa de så åt Pont-neuf till?
Chicot höjde sig på tåspetsarna, men kunde ej urskilja
