annat än en skrikande och knuffande folkmassa, som tycktes bära något eller någon i triumf. Men hastigt delade sig massan midt för gatan des Lavandières och skingrade sig åt höger och vänster, så att föremålet för hopens hänryckning blef synligt. Det var en munk, som red på en skriande åsna och af människoströmmen fördes till det ställe, där konungen befann sig.
— Åhå! sade Chicot, så snart han fick sikte på mannen och kreaturet, hvilka nu uppträdde på scenen; jag talade nyss om en ryktbar predikant i Saint-Mery; nu behöfver jag inte gå så långt; hör nu litet på den här.
— En predikant på åsna! sade Quélus.
— Hvarför inte, min son?
— Hvilkendera är predikanten? frågade Henrik; de tala ju båda på en gång.
— Den understa är den vätaligaste, svarade Chicot, men den öfversta talar lättare franska; hör på, Henrik, hör på!
— Tyst skreks från alla sidor. Tyst!
Alla tego. Man slog en ring omkring munken och åsnan, och munken började sitt tal.
— Mina bröder, sade han, Paris är en dråplig stad; Paris är konungariket Frankrikes stolthet, och parisarna äro ett kvickt folk, såsom visan säger.
Munken började härvid med full hals sjunga:
Parisaren, min söte vän,
Är kvick som själfva fan.
Vid denna sång började åsnan att så högljud och envist ackompanjera, att hon afbröt ryttaren, och folket utbrast i skratt.
— Tig, Panurge, tig då! skrek munken; du får tala sedan, men låt mig tala först. Mina bröder, fortfor predikanten, jorden är en jämmerdal, där människan för det mesta måste läska sig med sina tårar.
— Han är ju drucken! sade konungen.
— Jag, som talar till eder, fortfor munken, jag återkommer från en landsflykt, liksom fordom de hebréer ur babyloniska fångenskapen, och Panurge och jag lefva nu endast af allmosor och försakelser.
— Hvem är Panurge? frågade konungen.
— Troligen superiorn i hans kloster svarade Chicot;
