— Om så är, vill jag låta hänga honom.
— Omöjligt.
— Hvarför? om jag får fråga.
— Emedan han inte har någon hals.
— Mina bröder, fortfor Gorenflot, I sen i mig en verklig martyr. Mina bröder, det är min sak, man i detta ögonblick försvarar eller, rättare, det är alla goda katolikers. I veten ej, hvad som tilldrar sig i provinserna och hvad hugenotterna ha för sig. Vi ha varit tvungna att i Lyon döda en, som predikade uppror. Så länge denna afföda finns kvar i Frankrike, skola de rättsinnige ej ha ett enda ögonblicks lugn. Låt oss således utrota hugenotterna. Till vapen, mina bröder, till vapen!
— Till vapen! upprepade flera röster.
— Vid Gud! sade konungen, laga så, att den där fyllhunden tiger, eller skaffar han oss ännu en Bartolomeinatt.
Chicot ryckte bössan från Quélus, smög sig bakom munken och gaf honom ett mustigt slag mellan skuldrorna.
— Mord! Mord! skrek munken.
— Hvad, är det du? ropade Chicot, i det han trädde sitt hufvud under munkens arm. Hur står det till?
— Hjälp mig, herr Chicot, hjälp mig! skrek Gorenflot; trons fiender vilja döda mig, men jag skall ej dö, utan att min röst först skall höras: till bålet med hugenotterna! Död åt béarnaren!
— Vill du tiga, ditt kreatur!
— Åt helvete med gascognarne! fortfor munken.
I detta ögonblick föll ett käpprapp på Gorenflots skuldra, så kraftigt, att han uppgaf ett rop af smärta. Chicot såg förvånad omkring. Slaget hade gifvits af en man, som blandade sig i massan, sedan han i förbigående tilldelat broder Gorenflot denna eftertryckliga tuktan.
— Hvem är det, som hämnar oss så eftertryckligt? sade Chicot för sig själf. Skulle det möjligen vara någon landsman? Jag måste underrätta mig därom.
Och genast började han att springa efter mannen med käppen, som, åtföljd af en enda person, aflägsnade sig utåt kajen.
