— Nå, min älskade, hur är det med dig?
Damen svarade endast med ett sorgligt småleende.
— Ännu samma svaghet!! O, hvad det gör mig ledsen!
— Ja, hvarför har ni också fört den unga damen med er till Paris? sade den andra karlen ganska sträft; det är sannerligen en förbannelse, att ni ständigt skall ha en kjortel fastsydd vid er jacka.
— Ack, min käre Agrippa, sade mannen som först talat, det är så smärtsamt att skiljas från den man älskar!
— Vid Gud, ni kan göra mig förryckt med sådant där tal, återtog den vresige kamraten; är ni då kommen till Paris bara för kärleks skull, min vackre Celadon? Jag tycker likväl, att Béarn är tillräckligt stort för era känslosamma promenader, utan att ni behöfver utsträcka dem ända hit till detta Babylon, där ni mer än tjugu gånger i afton hållit på att störta oss i fördärfvet. Vänd tillbaka dit bort, om ni vill kuttra om kärlek; men här, vid Gud, spelas ej andra intriger än politiska, nådig herre!
Vid ordet nådig herre hade Chicot gärna velat titta upp, men han kunde det svårligen utan att äfventyra en upptäckt.
— Låt honom gräla, min söta, och oroa dig ej öfver hvad han säger. Det är nödvändigt för honom att brumma litet.
— Men, utropade den vresige kamraten, stig då åtminstone upp i hästbåren, om ni vill säga ömma saker åt er dam, ty ni skall då mindre äfventyra att bli igenkänd, än om ni står så här midt på gatan.
— Du har rätt, Agrippa, sade den förälskade gascognaren, och du ser min sötaste lilla, att han är bättre rådgifvare än man skulle tro. Maka därför åt dig, min älskade, ty jag hoppas du tillåter, att, då jag ej kan ligga för dina fötter, jag åtminstone sitter vid din sida.
— Jag ej allenast tillåter det, sire, svarade den unga damen, utan jag önskar det innerligt.
— Sire, mumlade Chicot, i det han ofrivilligt lyfte upp hufvudet och häftigt stötte det mot stenbänken, sire! Hvad vill det säga? Jag vill bli hängd, om jag förstår det minsta af allt detta; men, tålamod!
— O, hvad jag är lycklig, fortfor den, som kallades sire, utan att det ringaste låta oroa sig af sin väns otålighet, hvarvid han för öfrigt syntes van, — hvad jag är
