14
lycklig! I dag är det en härlig dag. Här har jag mina goda parisare, som afsky mig hjärtligt och utan barmhärtighet skulle döda mig, om de bara visste, hur de skulle få fatt i mig, men ändå på allt sätt och vis arbeta att bana mig väg till tronen, och i mina armar håller jag den kvinna jag älskar! Hvar äro vi, d'Aubigné? Jag vill då jag blir kung, på detta ställe låta uppresa en staty, föreställande béarnarens skyddsängel.
— Béar …
Chicot tvärtystnade, ty han slog för andra gången hufvudet mot bänken.
— Vi äro på gatan la Ferronnerie, sire, och den bådar mig inte något godt, svarade d'Aubigné buttert.
— Det förefaller mig, fortfor Henrik, ty våra läsare ha utan tvifvel redan igenkänt konungen af Navarra, det förefaller mig, såsom öfverskådade jag tydligt hela mitt lif, såsom såge jag mig vara Frankrikes konung, stark och mäktig, men kanhända mindre älskad än jag i detta ögonblick är; det förekommer mig, som genomträngde min blick framtiden ända till min dödsstund. O, min älskade, upprepa ännu en gång, att du älskar mig, ty vid din röst veknar mitt hjärta!
Och med en melankolisk känsla, hvaraf han stundom öfverväldigades, lät béarnaren med en djup suck sitt hufvud sjunka ned mot sin älskarinnas axel.
— Ack, min Gud! sade den unga kvinnan förfärad, mår ni illa, sire?
— Bra! Det skulle bara fattas, sade d'Aubigné; vacker soldat, vacker general, vacker konung, som dånar!
— Nej, min älskade, lugna dig, sade Henrik; om jag dånade vid din sida, vore det blott af sällhet.
— I sanning, sire, jag vet ej, hvarför ni skrifver er för Henrik af Navarra; ni borde ta er ett ömt herdenamn. Hur är det möjligt, att ni så litet kan komma öfverens med fru Margot, då I likväl båda två ären så ömsinta och poetiska?
— Ack, d'Aubigné, för Guds skull tala ej om min gemål! Tänk, om vi skulle möta henne!
— Men hon är ju i Navarra, eller hur? sade d'Aubigné.
— Besitta! Är inte jag också i Navarra? Man tror ju åtminstone, att jag är där. Agrippa, kom och stig upp.
— Nej, min själ, svarade d'Aubigné; jag går hellre bak-
