20
tiga; jag skall kväfva min smärta, skall instänga den inom min själ.
På vägen mötte han hertigen af Anjou, men vände bort hufvudet, ty ban kände sig ej nog stark att kunna småle mot eller ens hälsa på en furste, som kallade honom sin vän och så afskyvärdt bedragit honom. Prinsen repade honom vid namn, men Bussy vände sig ej ens om.
När grefven kom hem, satt han flera timmar utan att märka, att i andra ändan af rummet satt en man, som nyfiket observerade honom utan att göra minsta rörelse, utan att säga ett ord.
Slutligen kände Bussy en isande frosskakning, han sträckte sig häftigt, och hans hufvud neddignade på ena axeln.
Mannen som gifvit akt på honom steg i detta ögonblick upp och nalkades honom.
— Herr grefve, sade han, ni har feber.
Grefven lyfte upp hufvudet; hans panna var purpurröd.
— Ja så, är det du, Remy, sade han.
— Ja, grefve; jag har väntat er här.
— Här? Hvarför det?
— Emedan man ej stannar länge kvar på det ställe, där man lider.
— Tack, min vän! sade Bussy, i det han fattade den unge mannens hand.
Remy höll mellan sina händer denna fruktansvärda hand, som nu var svagare än ett barns, och tryckte den med ömhet och vördnad till sitt hjärta.
— Grefve, sade han, vill ni, att febern skall öfvermanna er, stanna då uppe; vill ni däremot kväfva den, så lägg er och låt läsa för er någon god bok, hvarur ni kan hämta föredöme och styrka.
Grefven efterkom sin väns råd.
Under hela påföljande dagen lämnade ej Remy grefvens hufvudgärd; han hade det dubbla åliggandet att vara läkare både för kroppen och själen. Men dagen därpå, samma dag, då hertigen af Guise ankom till Louvren, saknad Bussy Remy.
— Han har tröttnat, tänkte Bussy; det är också naturligt! Stackars gosse, han behöfver luft och solljus.
Så förflöt dagen; Remy syntes ej till. Bussy blef otålig.
