— Ack, mumlade han flera gånger, och jag, som trodde på erkänsla och vänskap! Nej, hädanefter vill jag ej mer tro på någonting.
Mot aftonen hörde Bussy högljudda röster i sitt förmak.
En tjänare skyndade häpen in och anmälde:
— Hans höghet hertigen af Anjou.
— Låt honom komma in, sade Bussy, i det han rynkade ögonbrynen.
Hertigen inträdde.
— Det är för mörkt hos dig, Bussy, sade hertigen; det gör dig tungsint.
Bussy teg; föraktet höll hans mun sluten.
— Är du då allvarsamt sjuk, fortfor hertigen, efter du ej svarar mig?
— Jag är verkligen mycket sjuk, nådig herre, mumlade Bussy.
— Då är det därför, jag ej sett dig hos mig på ett par dagar? sade hertigen.
— Ja, nådig herre, svarade Bussy.
Stött af dessa korta svar gick prinsen ett par hvarf kring rummet, i det han betraktade taflorna på väggarna.
— Du har ett bra vackert palats, Bussy, sade hertigen.
Bussy svarade ej.
— Mina herrar, sade hertigen till sin svit, stannen i rummet utanför, ty min stackars Bussy är mycket sjuk. Men hvarför har man ej skickat efter Miron? Konungens läkare är ej för god för Bussy.
— Låt höra, Bussy, har du någon sorg? frågade hertigen med nästan ödmjuk ton.
— Jag vet icke, svarade grefven.
Hertigen närmade sig, likt en af dessa älskare, hvilka, i den mån de afvisas, bli allt ödmjukare och artigare.
— Säg mig det, Bussy.
— Ack, hvad skall jag säga er, nådig herre?
— Du är ond på mig, är det icke så? tillade prinsen med låg röst.
— Jag ond, för hvad då? Dessutom blir man inte ond på furstar. Hvartill skulle det tjäna?
Hartigen teg.
— Men, sade Bussy i sin ordning, vi förlora tiden med omsvep. Till saken, nådig herre!
Hertigen såg på Bussy.
