— Hvarför det? ropade Frans.
— Emedan det är för kallt ute, ers höghet.
— För kallt? upprepade hertigen, förvånad öfver att man vågade motsäga honom.
— Ja, för kallt; och som jag för grefvens hälsa måste ansvara inför hans vänner och i synnerhet inför mig själf, förbjuder jag honom följaktligen att gå ut.
Bussy ämnade icke dess mindre stiga ur sängen, men Remy tryckte på ett betydelsefullt sätt hans hand.
— Nåväl, sade hertigen, efter han skulle löpa så mycken fara vid att gå ut, så må han stanna hemma.
Och öfvermåttan stött tog hans höghet ett par steg åt dörren. Bussy rörde sig ej.
— Ditt beslut står då fast? sade hertigen; du vill ej följa med?
— Ni hör, nådig herre, sade Bussy, att läkaren förbjuder det.
— Du skulle vända dig till Miron, Bussy; det är en skicklig läkare.
— Ers höghet, jag föredrar en läkare, som är min vän, framför den allra lärdaste, svarade Bussy.
— Ja så; farväl!
— Farväl, nådig herre!
Hertigen aflägsnade sig med mycket buller.
Knappt var han borta, förrän Remy skyndade till den sjuke.
— Se så, nådig herre, sade han, stig nu upp.
— Hvarför skall jag stiga upp?
— För att göra en liten promenad med mig. Det är för varmt här i rummet.
— Men du sade ju nyss åt hertigen, att det var för kallt ute?
— Sedan han gick, har temperaturen förändrat sig.
— Huru? utropade Bussy och reste sig nyfiket upp.
— Ja, svarade Remy, jag är nu öfvertygad om, att luften är er ganska nyttig.
— Det förstår jag icke, sade Bussy.
— Förstår ni er på de läkemedel, jag ger er? Men ni tar ju in dem ändå? Således, fort upp nu! En promenad med hertigen af Anjou hade varit farlig; en promenad med läkaren däremot är nyttig; kom ihåg, att det är jag, som
