32
den hemlighetsfulla varelsen, och han började artigt tilltala henne.
Men hastigt försvann damen, och en mörk kropp ställde sig emellan henne och Bussy.
Den senare erfor därvid en häftig känsla af harm och blef så uppbragt på den ovälkomna gästen, att, om han obehindradt kunnat röra sig, skulle han säkert störtat på honom; han försökte det verkligen, men det var honom omöjligt.
I detsamma hörde han den nykomne yttra:
— Nå, ändtligen har jag då kommit hit!
— Ja, min herre, och nu kan ni taga bindeln af er, svarade en röst, så ljuf, att Bussys alla hjärtfibrer darrade därvid.
Bussy gjorde en rörelse för att se, om damen med denna ljufva stämma var densamma, som var afbildad på porträttet. Men hans försök voro fruktlösa; han såg ingenting annat än en ung, behaglig man, som tog en bindel från sina ögon och kastade förvirrade blickar omkring sig.
— Åt fanders med den karlen! tänkte Bussy.
Därvid försökte han uttrycka sin tanke genom ett ord eller en åtbörd; men det ena såväl som det andra var honom omöjligt.
— Ack, nu förstår jag, sade den unge mannen, i det han nalkades sängen, ni är sårad, min herre, är det ej så? Låt mig se; vi skola försöka att bota er.
Bussy ville svara men förmådde ej; hans ögon voro liksom öfverdragna med en glasartad hinna, och det stack i hans fingerspetsar såsom med tusentals synålar.
— Är såret dödligt? frågade åter den ljufva stämman men med ett så ångetsfullt deltagande, att det lockade tårar i Bussys ögon.
— Det vet jag ej ännu; men jag skall snart säga er det, genmälde den unge mannen. Sanslös är han emellertid.
Detta var allt, hvad Bussy kunde fatta: han tyckte sig väl ännu en gâng höra liksom frasandet af en klänning som aflägsnade sig; därefter tyckte han sig känna ett glödgadt järn intränga i sin sida, men sedan förlorade han fullkomligt sansen.
Då han uppvaknade ur denna dvala, kände han en kall vind fläkta emot sitt ansikte, och grofva, skorrande röster träffade hans öra; han slog upp ögonen för att se, om det
